Speciell situation

2015



Tredje dagen på skolan börjar gå mot sitt slut nu och jag har ändrat inställning till allt det här. De här tre dagarna har gått sååå sakta, men också sååå fort. Jag har nu lärt mig att hela den här situationen är lite konstig. Så det är inte fel att känslorna åker en rejäl berg och dahlbana. Ena stunden känner jag: "Men hjälp. Vad är det jag har tackat ja till? Herregud, ska jag ta hand om tre barn? Sjukdomar? Vad händer om det börjar brinna? Tänk om något barn blir kidnappat? ". Och andra stunden känner jag, när vi har lektioner om kommunikation: "Waaah vad cool jag är som är på det här egentligen. Detta kommer bli SÅÅ COOLT! Undra om dom kommer att gilla mig" osv. Idag fick jag ett sms från min kloka vän Lillie. Hon gav mig en tankeställare som jag tror har förändrat mitt sätt att se på hur jag mår här. Hon förklarade att det är en väldigt speciell situation jag befinner mig i. Jag känner inte en kotte, alla är från olika länder, ingen känner varandra tidigare, jag har aldrig varit i USA innan och vi ska bara vara här i några få dagar till. Det är en väldigt speciell situation så man kan inte må lika bra här som man gjorde hemma när allt var som vanligt och man hängde med människor man älskar. Tack Lillie, du är bäst!  
 
- jag vill bara göra en paus i skrivandet. På andra våningen har de andra aupairerna "candy picknick" där alla tar med sig sina typiska godissorter och delar med sig. Jag och mina 2 rumskompisar hade en egen liten candy picknick här på hotellrummet. De är såå mysiga och såå snälla. - 
 
Det här med engelskan är väldigt speciellt faktiskt. Ni som känner mig väl vet att jag har alltid haft svårt för engelskan. Jag har varit på gränsen på alla prov och det har varit de tyngsta ämnet i skolan rakt igenom. Här pratar jag knappt svenska. Det finns några svenskar här, men jag har bara pratat med dom en gång. Så här MÅSTE jag prata engelska. Och det går faktiskt hyfsat. Jag har märkt att jag förstår engelska väldigt bra faktiskt. Jag har inte haft några problem med att förstå min lärare eller andra aupairer. Det är svårare att prata. Jag vill liksom prata på det sättet som jag gör på svenska. Ibland blir det en blandning och ibland avbryter jag mitt i. Men jag är inte ensam här om det, och alla är så snälla så det gör ingenting. 
 
Idag har vi som sagt haft lektioner hela dagen. De har faktiskt gått väldigt fort och jag tycker om lärarna. Så tydliga, amerikanska och roliga. Jag försöker att suga in allt vad dom säger. Visst, de går igeom väldigt konstiga saker men vissa saker är viktiga. Vi har gått igenom de flesta sjukdomarna (PÅ ENGELSKA !!!), säkerhet i huset, trafikregler och imorgon kommer röda korset och har en HLR kurs. På eftermiddagen ska vi in till New York (!) 
 
I övermorgon ska jag alltså bli upphämtad av min värdmamma. Jag är så sjukt nervös! På dagarna funderar jag på vad jag ska ha på mig... En utbakad fläta i håret kanske? Pappa gav mig rådet att " Va dig själv, Mathilda! Lugn och trygg. Ha hela och rena kläder på dig så ska det säkert gå super bra!" Pappa, jag ska följa ditt råd. 
 
 
 
 


Tidigare inlägg