Mathilda Karlsson - artisten med passion

2012



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
Har din helg vart bra?
Åh vad glad jag blir att du frågar. Min helg har vart super bra. Har fått umgås med Lillie, vilket gjorde det hela mycket bättre. Hennes syster Hilda (som jag har som länk där nere i menyn) var också med på ett hörn. Dessa systrar. Kan inte riktigt sätta fingret på vad de gör, men härligt och sponant är det iallafall. Sjunger, det är vad de gör. I alla möjliga olika sorts genrer.

Så idag när jag blivit pumpad av musik hela helgen kände jag att jag också var tvungen att få ur mig all min sångenergi. Satte i hörlurarna i öronen och dunkade fina ballader. Levde mig verkligen in i låten när jag gick och plockade disk. Vi har ett ganska litet hus som är ganska lyhört, så vi brukar bli ganska irriterade på varandra när någon är lite "ut över det vanliga". Men idag tänkte jag att, nu får de allt se att jag kan! Jag tog i från tårna och verkligen levde ut. När jag kom förbi spegeln blev det några dans moves och jag kände mig som en popstjärna. Men varje gång jag mötte mammas blick försämrades känslan av att vara en stjärna, en legend. Hon muttrade och gav mig en blick som menade att jag skulle sluta. När jag kom upp i dom allra högsta tonerna som jag inte kan komma upp i fick hon nog. Rätt som det var ställde hon sig upp och skrek hon ut. Inget ord. Ingen mening. Bara skrek för att överrösta mig och för att härma mig. Haha! Jag gav henne ett skratt och gick in i på toaletten istället. Är det inte så att man sjunger bättre på toan framför spegeln? Där blev det lite ABBA låtar och jag levde in i rollen som popstjärna igen. Jag gjorde Adeles "Someone like you" till min egen och såg mig själv stå framför en fullsatt globen i en långklänning med fint hår. Där publiken bara skrek och alla toner satt där de skulle. Allt var perfekt. Förutom när mamma bankade på dörren. Ner på ruta ett igen. Där stod jag med mitt flötiga hår, slappkläderna som inte är snygga ihop och finnar i hela pannan. Jag var inte i globen, jag var på min toalett i mitt lilla hus. Inte på en stor fet mega scen i Globen.
Som du kanske märker är det en stor dröm jag har haft sedan jag var liten. Att kunna sjunga bra och uppträda. Denna dröm vet jag att den ALDRIG NÅGONSIN kommer att inträffa, men ändå på något sätt kittlas det i magen när jag drömmer mig bort och tänker på det. Är det inte lite skönt att kunna ha en dröm som man vet aldrig kommer inträffa men som ändå ligger där och knager på något sätt?