Speciell situation

2015



Tredje dagen på skolan börjar gå mot sitt slut nu och jag har ändrat inställning till allt det här. De här tre dagarna har gått sååå sakta, men också sååå fort. Jag har nu lärt mig att hela den här situationen är lite konstig. Så det är inte fel att känslorna åker en rejäl berg och dahlbana. Ena stunden känner jag: "Men hjälp. Vad är det jag har tackat ja till? Herregud, ska jag ta hand om tre barn? Sjukdomar? Vad händer om det börjar brinna? Tänk om något barn blir kidnappat? ". Och andra stunden känner jag, när vi har lektioner om kommunikation: "Waaah vad cool jag är som är på det här egentligen. Detta kommer bli SÅÅ COOLT! Undra om dom kommer att gilla mig" osv. Idag fick jag ett sms från min kloka vän Lillie. Hon gav mig en tankeställare som jag tror har förändrat mitt sätt att se på hur jag mår här. Hon förklarade att det är en väldigt speciell situation jag befinner mig i. Jag känner inte en kotte, alla är från olika länder, ingen känner varandra tidigare, jag har aldrig varit i USA innan och vi ska bara vara här i några få dagar till. Det är en väldigt speciell situation så man kan inte må lika bra här som man gjorde hemma när allt var som vanligt och man hängde med människor man älskar. Tack Lillie, du är bäst!  
 
- jag vill bara göra en paus i skrivandet. På andra våningen har de andra aupairerna "candy picknick" där alla tar med sig sina typiska godissorter och delar med sig. Jag och mina 2 rumskompisar hade en egen liten candy picknick här på hotellrummet. De är såå mysiga och såå snälla. - 
 
Det här med engelskan är väldigt speciellt faktiskt. Ni som känner mig väl vet att jag har alltid haft svårt för engelskan. Jag har varit på gränsen på alla prov och det har varit de tyngsta ämnet i skolan rakt igenom. Här pratar jag knappt svenska. Det finns några svenskar här, men jag har bara pratat med dom en gång. Så här MÅSTE jag prata engelska. Och det går faktiskt hyfsat. Jag har märkt att jag förstår engelska väldigt bra faktiskt. Jag har inte haft några problem med att förstå min lärare eller andra aupairer. Det är svårare att prata. Jag vill liksom prata på det sättet som jag gör på svenska. Ibland blir det en blandning och ibland avbryter jag mitt i. Men jag är inte ensam här om det, och alla är så snälla så det gör ingenting. 
 
Idag har vi som sagt haft lektioner hela dagen. De har faktiskt gått väldigt fort och jag tycker om lärarna. Så tydliga, amerikanska och roliga. Jag försöker att suga in allt vad dom säger. Visst, de går igeom väldigt konstiga saker men vissa saker är viktiga. Vi har gått igenom de flesta sjukdomarna (PÅ ENGELSKA !!!), säkerhet i huset, trafikregler och imorgon kommer röda korset och har en HLR kurs. På eftermiddagen ska vi in till New York (!) 
 
I övermorgon ska jag alltså bli upphämtad av min värdmamma. Jag är så sjukt nervös! På dagarna funderar jag på vad jag ska ha på mig... En utbakad fläta i håret kanske? Pappa gav mig rådet att " Va dig själv, Mathilda! Lugn och trygg. Ha hela och rena kläder på dig så ska det säkert gå super bra!" Pappa, jag ska följa ditt råd. 
 
 
 
 


Stegvis

2014



Då står en sprillans ny chockrosa resväska på rummet. För 10 minuter sen stod jag hängandes över trappräcket i mina slitna mysbyxor och skrek:
- FLYGBILJETTERNA HAR KOMMIT!!!!! 
 
Jag kan inte riktigt förstå vad som händer. Om du inte följer mig på instagram eller facebook kanske du ändå förstår vad som händer. Jag har tackat JA till en familj, samma familj har tackat JA till mig och jag åker till New York i januari för att jobba som aupair i ett helt år. Det är så ruskigt spännande men också riktigt skrämmande. Ska lilla jag flytta till USA i ett helt år? Helt själv? Det stämmer. 

Jag befann mig i matchningssystemet i ungefär 2 veckor till det att vi tackade JA till varandra. Hela processen efteråt har gått stegvis. Jag har fått fylla i mycket papper, bokat in intervjutid till amerikanska ambassaden i Stockholm och idag kom som sagt flygtiderna. Det känns väldigt bra med familjen. Vi har haft kontakt nu efter att vi tackade ja till varandra. Dock tycker jag det är svårt att veta hur "jobbig" man ska vara? De har en aupair där nu. Så jag vill på ena sidan visa framfötterna och vara engagerad. Maila mycket, berätta mycket vad som händer i mitt liv samtidigt som jag inte vill "störa" deras sista månader med sin aupair. Det är en svår balansgång som jag har tänkt att ta med min vän Fanny som befinner sig i San Fransisco just nu och jobbar som aupair. - skönt med vänner som har varit i dessa situationer innnan. 
 
Eftersom det har tagit ganska lång tid för mig att skicka iväg ansökan har jag på något vänster "förberätt" mig för att jag åker i januair. Det känns väldigt bra att beslutet jag tog känns moget och inte för snabbt. Nu har jag tid att umgås med de jag älskar och försöka förbereda mig själv. - vilket jag tror man inte kan göra tillräckligt. Det har redan kommit många tårar och fler lär det bli. Varje gång jag är hos mormor gråter jag en skvätt. Kommer hon finnas kvar när jag kommer tillbaka? Samtidigt kan jag inte tänka så eftersom då kan jag inte göra något. Min värsta mardröm är att säga hejdå till min familj på flygplatsen. (gråter nu) Det kommer bli jätte jobbigt. 
 
Inom mig känns det som sagt väldigt sorgligt att säga hejdå till alla. Men, det som är så himla skönt är att jag är så inställd på det här och vill inget annat. Det ska bli så kul att få ta hand om tre barn, bo i USA, träffa nya människor och lära mig engelska. För mig känns det här med aupair som ett väldigt bra koncept. Varför vill jag det här? 
 
  • Jag gillar barn! Jag älskar barn  som man knyter en speciell relation till. Tex mina älskade kusiner. Kan verkligen känna hur mycket jag älskar dom när jag ser dom. Så jag hoppas att vi skapar oss en fin relation tillsammans mina värdbarn och jag.
  • Jag älskar att känna mig som en husmor. Laga mat, tvätta och städa undan.  
  • Jag har skrivit innan om att jag vill ha så mycket erfarenheter som möjligt. Att jobba som auapir, bo tillsammans med en ny familj samtidigt som jag lär mig en ny kultur räknar jag med att jag lär få endel erfarnehter. Detta att bara kunna köra bil i USA?
  • Träffa nya människor. Ska bli skönt att träffa människor som inte har en blekaste aning om mig. Att börja om från nytt på något sätt.
  • Lära känna mig själv. Tror verkligen jag behöver det här! 
 
Nu är tanken att jag successivt ska förbereda mig mentalt för den här resan, ta vara på tiden med de jag älskar och bara försöka ta det lugnt. Inte stressa för något utan bara vara. Vara jag! 
 
 
 


Kittlande fast skrämmande på samma gång

2014



- JAAA, skrek jag med en stor entaisuasm och kollade på min pappa som satt en meter ifrån mig i soffan med blicken fast i golfen på tv:n. 
- Grattis, bra jobbat, svarade han och drog fram knytnäven för att jag skulle svara med samma näve mot hans. Föreställ dig emojin med knytnäven. Jag iaktog hans ring och gav en liten besvikelse tillbaka. -
- Alltså nej. Det är inte ansökan som är klar. Jag lyckades få in texten i headern på bloggen. 
- Jaha, sa han och fäste blicken återigen i tvn. 
 
Hej mina älskade vänner. Där gick startskottet för att börja blogga igen. Bloggen har fått en ny design och vi kan hoppas att jag nöjer mig med den här. Jag är inte så bra på det här med bloggdesign. Koder hit och dit. Error har dykt upp ofta och det har lett till mycket irriterande känslor. Jag vill ju bara skriva. Skriva av mig allt. Så nu sitter jag här och skriver det efterlängtade inlägget med en helt ok design. Om det är någon fin själ där ute som vill hjälpa mig att få texten "DENGLADA" i headern större och i mitten av allt får den göra dra ett sms till mig. 
 
Hur är livet Mathilda? 
 
Mitt liv är just nu enformigt, lönsamt, roligt, tråkigt, långsamt och spännande. Ja det är mycket känslor. Jag har jobat sedan i somras och tanken är att fortsätta med det så mycket jag kan nu fram till jul. Min städarryggsäck som jag bär på ryggen blir allt tyngre och tyngre. Jag lär mig något nytt varje dag. Ser städningen från ett helt annat perspektiv nu och har nog aldrig sett såhär mycket av den mänskliga avföringen på länge. Jag trivs verkligen på jobbet. - tack vare människorna på jobbet. Idag satt jag på frukosten och skrattade så mycket att jag grät. 
 
När jag inte jobbar äter jag, sover och skriver på min ansökan. För det är just det som cirkulerar mest i huvudet. Jag har alltid haft en dröm att åka till USA i ett år och jobba som aupair. Och nu är jag väldigt nära den. Planen är att jag ska åka i januari nästa år. Men för att kunna vara 100% säker på att jag åker måste jag göra en stor ansökan, matchas med en familj och sen boka flygbiljett. Just nu är jag fortfarande i ansökan-processen och har varit där väldigt länge. Det tar sån tid att skriva. - för att inte tala om att jag ska skriva allt på engelska. Nu är jag snart klar med den och försöker utveckla varenda text jag har skrivit. Däremot måste jag ha gått på en häslokontroll och skickat in viktiga papper för att jag ska komma ut i matchningsprocessen. www.culturalcare.se  är de jag har tänkt att åka med. 
 
Nog skrivit om aupair men det är vad jag tänker på. Ska jag åka? Eller ska jag inte åka? Vågar jag? Vill jag? Det sistnämnda är jag säker på. Jag VILL! Så jag har bestämt mig för att göra min ansökan och sen får vi se om jag matchar med en bra familj som ger en "bra magkänsla". 
 
 Solbrända fötter på Samos
 
Nu väntar hästarna på mig och mamma. Ikväll ska vi rida på ängen och vi får se hur det går. Sist jag red där ramlade jag av.. Wish me luck! Ha det bra så hörs vi snart. Längtar redan tills nästa inlägg. 
 
 


Tidigare inlägg