Sved i <3

2015



Heej! 
 
Hjälp det var längessen jag skrev här. Det känns som jag har så otroligt mycket att berätta. Jag beskrev förra veckan att det kändes som att jag hade varit med om en vändning. Och jag har väll numera förstått att man inte kan tro att allt kommer vara som man tror när man har med barn att göra. Idag kändes det som min första dag... Jag fick en kommentar som sved något så enormt i hjärtat. Brianna skulle på karaten själv och var så otroligt ledsen över det. Hon tyckte att hennes pappa hade övergivit henne (och nej så var INTE fallet. Han är en superbra pappa och skulle bara på baseballträning med killarna). Hon beskrev att hon kommer känna sig ensam och så vidare. Varpå jag svarade att jag kommer ju vara där och supporta dig. 
- Tilly, du räknas inte. Du är ju bara en anställd här.. Och dessutom sitter du bara och läser i din bok på karaten. 
 
Och där fick mitt hjärta ta emot så otroligt mycket stryk. Jag som försöker göra mitt bästa för att försöka laga deras små hål i deras hjärtan. Så får man en sån smäll tillbaka. Om du vill veta hur jag hanterade situationen, så var jag tyst först. Sen sa jag till henne att jag blir ledsen när hon säger så. Vi åkte till karaten, tyst minut i bilen. Tror du jag tog upp min bok och läste den? Nej. Jag satt och tittade på henne hela tiden och jag såg att hon tittade på mig i ögonvrån. Efter en en timme var vi tillbaka i bilen och det var som att vända på en hand. Hon sa till mig att den taccosen jag gör är den bästa som finns?! När vi kom tillbaka till huset märkte jag att hon hade dåligt samvete. Hon tog tag i mig, log och sa till mig:
- Nu tycker jag vi tar och njuter av livet Tilly. Omgivningen här och bara va. Så la hon sin arm om min höft och jag ville typ börja gråta. 
 
Jag vill verkligen inte säga att mina värdbarn har problem, för det har de definitivt inte. De är de bästa värdbarnen man kan tänka sig och jag skulle aldrig vilja byta ut dom. Men de är ju bara barn... Och med föräldrar som jobbar otroligt mycket så ser man det faktiskt på dom. Det här med uppmärksamheten osv. Vilket är då jag kliver in och försöker göra mitt allra yttersta för att de ska känna sig älskade. Som jag har skrivit innan så märker man att de är väldigt vana med aupairer. Något som jag kan tycka är lite tråkigt, är att jag är den där vardagsaupairen som gör alla vardagssysslor med dom. Kör dom till skolan som de hatar, hjälper till med läxor som inte är super kul och bara det här med att jag väcker dom på morgonen?! Jag brukar ofta tänka på hur svårt jag kommer ha det att lämna de här barnen. Jag säger inte att jag är jättemega nära dom men ändå ganska mycket. Och jag har bara varit här i 2,5 månader?! 
 
Annars tycker jag det rullar på bra här. Som sagt, vardagsysslorna börjar sätta sig och jag märker att jag är verkligen trygg här. Förutom det här med maten på helger.. Men annars trivs jag faktiskt! Det ända som jag kan tycka är lite tråkigt, är att jag kommer inte 100% överens med min värdmamma. Blev väckt i söndagsmorse av att de inte hittade någon uppsats. Så jag sprang runt i huset utan BH och pyjamas och letade. Min värdpappa skämdes ihjäl och sa förlåt för det idag. Man märker att alla familjer bara blir konstigare och konstigae när man lär känna dom. Är 110% säker på att om någon skulle bo i min familj så skulle hen tycka vi gör väldigt konstiga saker vi med. Jag menar vilken familj trycker i sig chipspåsen innan maten på en lördagskväll? .. ;) 
 
Ni som oroar er, ta det lugnt! Ni har inget att oroa er för. Jag känner mig verkligen starkare än någonsin och känner ändå en stor tacksamhet! Fasen vad jag lär mig mycket här. Ha det gött så hörs vi snart igen! 
 
 
 








 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?