Kärlek tar tid

2015



Jag har inbillat mig hela dagen att jag har världens träningsvärk. Och det har jag säkert, men jag börjar smått tro att jag har feber. Huvudet värker och jag är så sjukt trött och svag. Kroppen värker och jag känner att det kommer bli en väldigt tidig sänggång idag. Men jag har något jag måste berätta. Nu i efterhand ser jag det nästan som att jag har upplevt min målbild. 
 
Min morgon började väll inte super bra. Jag hade en liten konflikt med min värdmamma ang. några våtservetter jag köpte fel, och ah, vill verkligen inte skriva något dumt här men vi är väll ganska olika vad det kommer till personligheter och misstag. Men jag försökte bara borsta av mig det medans tårarna trängde fram genom ögonen när jag hörde hur dörren smäldes igen. Det här gör mig starkare, det gör det! Hur som helst så lämnade jag av barnen i tid och tog mig en rejäl frulle. Skypade med Becka och Tilda, super trevligt! Sen hängde jag mest i soffan hela dagen och hade så ont överallt. Pratade med mina familj i flera timmar och det kändes verkligen att jag var där. Deras små diskussioner om vad som ska stå i vilket skåp och vem som inte plockar bort efter sig mm. Jag bara låg där i min säng med ett leende och njöt. Och så fick jag av någon konstig anledning ett sånt "Åh vad jag älskar min pappa". Allt han gjorde och skojade om, var så fint! Jag ville liksom inget annat än att krama om honom i hans trygga famn. 
 
Påtal om hemlängtan är jag faktiskt väldigt imponerad av mig själv. I början var det verkligen jättejobbigt. Jag grät (det gör jag ju i och för sig hela tiden. Det var som Bella sa idag, du hade gråtit lika mycket ändå Mathilda. Vi som känner dig vet att det inte är värsta grejen för dig att gråta. Och det stämmer! Men i början grät jag verkligen för att jag VILLE hem. Nu befinner jag mig i en väldigt fin hemlängtan. Självklart saknar jag allihopa jättemega mycket!!! Däremot så känner jag att jag inte riktigt vill hem. Det här börjar sakta men säkert faktiskt bli min vardag så jag börjar liksom vänja mig. Så jag trodde faktiskt att jag inte skulle känna såhär i början, men det gör jag :D Jag har liksom varit borta i två månader och två dagar idag och det är det längsta jag har varit borta från min familj. Max en vecka innan, och när jag var mindre och var på ridläger var det en evighet. Ringde och grät. Mamma och jag bestämde att vi inte skulle prata utan smsa istället, Och här sitter jag nu nio år senare och befinner mig i ett helt annat land och har varit borta i två månader. Klapp på axeln Mathilda, du är grym! 
 
Hur som helst, när jag hade pratat med familjen och vi kände att vi inte hade lika mycket att prata om längre, haha så pratade jag med min älskade jobbakompis Bella. Alltså den kvinnan kan verkligen få mig att gapflabba. Åh så underbart! Sen fixade jag lite med tvätten och senare var det dax att hämta barnen. Jag brukar alltid vara på skolparkeringen väldigt tidigt för att dels få en bra parkering men också för att det är så underbart att bara njuta av livet. Vid den tiden på dagen brukar jag läsa min bok (enda gången jag gör det på dagen haha) men idag ringde jag min syster och pratade med mina fastrar och kusiner som befann sig hemma hos mig på en syjunta som vi alltid har. Det var så underbart! När jag märkte att alla piffigga mammor gick ut från sina bilar och gick mot entrén gjorde även jag det. Alltså ni ska se dessa jäkla bilar här. Den ena bilen är finare än den andre och om du har en bild som inte är antingen en Jeep, typisk amerikansk bil som är stor och lång eller en stor familjebil som jag har så märks du. Min familjs lilla civic (som jag saknar jättemkt) hade inte sett bra ut där. Haha! Och så beundrar jag verkligen alla mammor där. De sitter 30 mintuer innan barnen slutar och surfar på sina iPads. Antagligen så jobbar de inte men ändå sitter i sina svindyra bilar och låtsas att vara upptagna. Och så kom Brianna och Richard ut från dörren och gick mot mig. De brukar alltid vara lite dystra. De tycker liksom inte skolan är rolig. Men idag var de glada. De hade Piccture Day idag vilket är skolfotografering så de var extra fina. Richard hade skjorta och chinos, Brianna hade en fin Ralph Lauren tröja och jeans. Goingarna! Och allt var så sjukt lättsamt! Vi skojade, och jag var verkligen chockad över hur glada och trevliga de var mot mig. Så åkte vi hem, jag gjorde en smoothie och Brianna visade en teckning på Speckle (katten) som hon hade ritat på bilden idag till mig. "You have to remind yourself when you are back in Sweden about Speckle!!" Hur fint?! Richard sa att han ville ha smoothin som glasskonsistens. Och jag täntke för mig själv, vänta lite. Han har klagat på mig varje gång jag har gjort smoothie att den är för isig och är som glass. Idag ville han alltså ha de?! Och när han väl åt den så sa han att den var jättegod?! 
 
När jag hade hämtat Landon utanför huset där skolbussen lämnade av honom drack han snabbt upp sin smoothie och sen åkte han och jag till Bounce där hans kompis James hade ett födelsedagskalas (på en onsdag?haha) Han pratade hela vägen dit och frågade mig massor av frågor. Han som var så blyg med mig i början när vi var själva. På parkeringen ville han stänga dörren själv, han har alltid lite svårt för det och jag får alltid hjälpa honom. Han är ju väldigt liten och dragdrörren är tung. Men så slängde han igen den och skrek över hela parkeringen "I DID IT". När jag kom hem till de äldre barnen så hade vi planerat att baka en Tiedye kaka. Som jag tidigare har berättat så är ju allt vad heter matlagning och bakning väldigt simplet här. Men idag var det faktiskt lite klurigt. Det var ränder hit och dit men vi gjorde det tillsammans. De var så hjälpsamma för det är inte superlätt att läsa dessa instruktioner på engelska med svåra ord. RIchard sprang runt i mina Raybans och såg så rolig ut. Och de tyckte det var så kul! Även jag tyckte det var kul, för jag har liksom inte hunnit göra något såhär roligt med dom på en vanlig vardag. Men idag skippade vi karaten och hade lite tid över eftersom att de börjar bli sjuka. När de åt hamburgarna jag hade gjort, och jag fixade i köket kom ämnet Steffi upp. Alltså den gamla aupairen. I början pratade de väldigt mycket om henne och beskrev hur mycket de saknade henne. Att Steffi brukade alltid göra så och blabal. Och jag tänkte för mig själv, "Be strong Mathilda". Men så fick jag frågan:
- Did you liked Steffi?
- Of course I did. I loved her, she was so kind! 
- Yes I know. 
- But Tilly, you are really nice to and we like you. Sa Richard och han är den som jag har haft svårast att komma in på livet. Ni anar inte hur mycket den fina stunden betydde för mig. Att efter två månader av slit och gråt för att allt är jobbigt kom den där fina meningen. Och det är som min kloka faster Pia har sagt till mig, med äldre barn är det självklart större problem men man kommer få så sjukt mycket tillbaka om man bara ger det tid. Och nu menar jag inte att allt är ett himmelrike här och alla springer runt och säger att man älskar varandra, men det är ju ändå en början på något fint. 
 
Kolla vad Landon kom hem med från skolan ... <3
 
För några minuter sen låg jag här på min säng med helt släckt rum och kände mig så otroligt svag med dörren öppen. Så hör jag hur Landon kommer insmygandes. 
- Mathilda (kan kan inte riktigt säga mitt namn och det är så SJUKT gulligt. Av någon konstig anledning så säger han inte alltid Tilly heller haha) what are you doing? 
- Oh Im just resting. 
- Sorry where you sleeping? 
- No I´m just so tired. 
När vi hade pratat lite om hans kalas gick han vidare till badrummet och duschade och jag kände mig som världens gladaste aupair. Återigen, detta att känna sig behövd och älskad av omgivningen... 
 
Dessa underbara stunder med barnen är så otroligt guld värda. Det är när jag är i de här situationerna som jag inser varför jag är här. Och jag börjar faktiskt nu inse hur sjukt svårt det kommer bli att lämna de här älskade barnen. Tänk vad mycket de betyder för en och förhoppningsvis hur mycket jag betyder för dom. Det är ju så himla fint. Men som det alltid är med barn, så vet jag att det kan vända så snabbt. Imorgon kanske jag har världens sämsta dag och ingen vill lyssna. Då får jag tänka på de här fina stunderna och försöka komma ihåg känslan. De är ju ändå bara barn också...








 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?