Berättelsen om ett par skor

2015



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
Det var en gång en tjej som hade en längtan efter att köpa ett par snygga stövlar, eller boots som vi säger här i USA. (jag är alltid så rädd att jag skulle säga boobs haha här) Eftersom att tjejen var väldigt lång så var inte utbudet så stort. Med sin längd och sina lite bredare vader var det alltså inte lätt att hitta de perfekta skorna. Men så var hon ute och sprang förra söndagen och gjorde en litet spontanbesök på en skooutlet tillsammans med en vän. Så stod dom där och bara skrek efter att tjejen skulle köpa dom. En liten liten kilklack, mocka och extra långa. You name it! För endast 62 dollar var stövlarna hennes och inte visste hon att de där stövlarna skulle göra helgen därefter till den bästa helgen på länge... 
 
Haha skulle nästan kunna skriva en roman om tjejen med de gyllene bootsen. Jag tänkte berätta hur min helg har varit. Den började med att jag slutade mitt pass vid halv sju på fredagskvällen. Jag hade vetat att vi skulle fira Petra som fyllde 20 på fredagen och att det skulle bli utgång, men jag hade liksom inte tänkt så mycket på det. Jag hade liksom inga förväntingar alls. Och så fick jag tanken under dagen att jag skulle ha klänning... Med strumpbyxor och de där nya stövlarna... Det fanns ingen som skulle stoppa mig! Så de slitna jeansen och den svettiga vanliga t-shirten med diskmedel över hela magpartiet åkte av och klänningen på. Jag försökte avancera sminket en aning och lockade faktiskt håret också. Alltifrån de jag brukar ha när jag jobbar. När jag var klar och tänkte dra så insåg jag att ett utav mina värdbarn var hemma och restena av familjen på en gala middag genom skolan. Så det fick bli några samtal och missförståndstankar men efter några minuter var jag påväg. Det kändes så otroligt pinsamt och akward att gå igenom köket där min värdpappa satt med mina klackar, klänning och allt. Jag som alltid brukar stå där med en slarvig knut i håret och omatchde kläder. Hhaahah! 
 
När jag gick ut genom garaget hade jag någon ofantligt bra powerkänsla. Den där naiva och odödliga känslan befann sig i kroppen och självförtroendet var på topp. Jag skruvade upp musiken i bilen och sen bar det av till Marce. Vi åkte till Marshalls och köpte en födelsedagspresent till Petra. Sen hämtade vi upp Petra och sen vidare till Huntington här på Long Island. Väl där mötte vi upp Olga och sen gick vi till en japansk restaurang och åt sushi (!) Det var min första gång och det var faktiskt helt okej. Efter ett tag kom Luz och vi hade det så gött!!! Skrattade, pratatde och bara njöt. Petra blev jätteglad för presenten och betalade allas mat?! hahahahahah! Sjukt otippat. Vid elva tiden gick vi till baren Honu. Och jäklar vad kul vi hade där. Vi har varit där några gånger innan och jag har inte riktigt gillat det. Det är väldigt många äldre människor där och inget riktigt dansgolv. Men i fredags var det otroligt kul!! Vi dansade hela jäkla kvälllen/natten. Luz mötte upp en kille som hon har haft kontakt med och han hade en kompis, Olgas pojkvän kom och vi var ett riktigt stort och gött gäng. Vi dansade tills de tände upp hela lokalen och personalen sa till oss att gå av dansgolvet. Jag vet inte om jag kan besrkiva den mer än OFÖRGLÖMLIG FANTASTISKT ROLIG OCH SJÄLVFÖRTROENDETHÖLLHELANATTEN. Vi sjöng med till alla låtar och ah. Kan liksom inte beskriva hur kul vi hade. 
 
Jag kom hem vid 3 och somnade direkt. Vet inte om jag har beskrivit detta innan men jag bor i en väldigt respektlös ang. sova på morgonen familj. Så jag vaknade vid åtta igen och kunde inte somna om. Jag njöt hela morgonen av att bara ta det lugnt och låg i sängen hela dagen. Pratade med er där hemma och ville bara tillbaka till gårdagen. Vid 5 tiden åkte jag och hämtade upp Marce, sen åkte vi till Luz. Vi skulle gå på bion Cinderella! Luz bor väldigt fint och hennes värdfamilj är svinrika. Jag var där förra helgen så jag visste det. Men jag blev lika chockad som Marce ändå när vi körde in till kvaretert. Herregud! Dessa HUS!! Jag och Marce bor verkligen i vanliga hus och vi bara satt där i bilen med munnarna öppna och frågade varandra varför inte vi bor i sånna hus. Vi var så otroligt trötta sen fredags så vi gäspade och hade oss haha. När vi kom fram till Luz hus kom hon utsprignades i T-shirt. 
- "Kan ni inte komma in lite tjejer?" 
Jag ville verkligen inte vara super trevlig igen inför hennes familj ... Men efter många om och men gick vi in. Det huset alltså. Herregud! Och hennes värdfamilj var så otroligt typisk amerikansk. En värdpappa med jeans, boots och en sån där liten mobilficka fäst i bältet på sidan. För att inte glömma den där matchoauran. Så vi satte hos vid hennes köksö och tjötade lite. Hennes värdmamma kom efter ett tag och även hon var som en typisk amerikansk mamma. Snygg, vältränad, åker runt i sin Porche Jeep och jobbar på Wall Street. Hehe! 
- Men heeeeeej tjeejer!! Oj det här är ju så pinsamt jag ser ju förjävlig ut. Vill ni ha något?" 
Så satt vi och åt lite fika, drack vatten och pratade om gårdagen. Hon visste precis vart vi hade varit och vi berättade hur kul vi hade det. Efter ett tag åkte vi till bion och låg i de där otroligt goa fotöljerna. Bion var bra och vi hade det jättetrevligt. Sen skjutsade jag hem alla och när jag släppte av Marce satt vi i en timma i bilen utanför  hennes hus och bara pratade. Jag lärde henne att prata svenska och skrattade något otroligt. 
 
På söndagen ringde klocakn tidigt och jag klädde upp mig igen. Stövlarna var på igen! Och självfötroendet var otroligt igen. Jag hämtade upp Marce och Petra, sen åkte vi till Olgas hus. Vi var inbjudna till ett påskhomeparty hos hennes värdfamilj och skulle hjälpa Olga att gömma alla ägg på baksidan. Det jag inte visste var att vi skulle gömma totalt 1600 ägg och deras bakgråd var OFANTLIGT STOR. Haha! 
 
Nu är jag hur trött som helst så jag kommer fortsätta att skriva om homepartyt imorgon istället. Publiserar lite bilder istället. Kram! 
 
 


Helg #10

2015



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
I lördags tåg jag tåget till New York City och mötte upp Luz! Vi var faktiskt på aupairskolan samtidigt och var i samma klass. Satt vid samma bord men pratade verkligen inte med varandra haha. Hejade säkert på någon gång eller så, men inget mer. Men så träffades vi på mitt första LCC möte och blev så glada av att se varandra. Det är precis som om vi liksom delar den här resan tillsammans. Vi är på exakt samma stadie i resan och det är GULD VÄRT! Vi hade dock inte bestämt något om vad vi ville göra, så vi gick till nämraste stora karta på Pennstation och bestämde oss för att gå till Times Squerre, sen vidare till Grand Central Station, sen till Central Park och sist till Wall Street. (ursäkta mig, men hur lyxigt var inte det där egentligen?! Stå i New York och känna, "vad vill vi göra idag?" Wow!) 
 
Vi började traska uppåt och vädret var sådär perfekt. Det var ganska kyligt, men där solen var, var det varmt! Det var så roligt, jag erkände för Luz att jag var hur hungrig som helst för att jag inte hade ätit frulle. Berättade för henne att jag tycker det är så jäkla jobbigt att gå ner till köket när jag inte jobbar. Och det roligaste av allt var att hon kände PRECIS likadant. Hon var lika hungrig som jag. HUR SKÖNT?! Så vi gick till närmaste Starbucks och köpte oss lite frulle. Och så ville dom ju ha mitt namn på Starbucks... Det är ju alltid ett litet problem. Jag sa "Mathilda" och tjejen i kassan tittade frågande på mig. Så tänkte jag att, jag är ju Tilly här, så jag testar med Tilly. "Tilly". Varpå tjejen frågade om jag kunde bokstavera det för henne. Så började jag men glömmer alltid vad Y är. Så jag sa "euuuuuu". Hon tittade frågande på mig och sa "Menar du eeeii?". Ja precis sa jag och småskrattade lite men fattade inte vad hon menade. Jag betalade och sen efter ett tag ropade dom:
 
- TILLEEEEEE???!! 
 
 
Jajamen, det är jag sa jag och Luz började gapskratta. Även jag. Tilly, tille, Mathilda. Kärt barn har många namn;) 
När vi hade ätit upp traskade vi oss vidare mot Grand Central Station. Och det var hur mäktigt som helst. WOW! Om du ska till New York någon gång så måste du besöka den. Så maffig och pampig. 
 
 
När vi hade varit där var vi sugna på att shoppa och sökte upp närmaste 21 Century. Den låg längre bort än vad vi trodde men vi klarade det! Det roliga var att jag kollade i Google Maps och sa att det bara var att korsa Central Park. Hade glömt att Central Park är 4 km .... Haha! Men det ar ett äventyr i sig och tillslut hamnade vi på outleten. Vi stannade där inne i några timmar tills vår energi tog slut och vi gick till närmaste kina restaruang. Av någon jättekonstig anledning kom vi till en svindyr och jättelyxig restaurang. Kyparen hjälpte till och med mig att ta på mig jackan när vi skulle gå... Haha! Det var supertrevligt! När vi hade betalat och gått ut började vi gapflabba rejält. Där hade alltså två små fattiga aupairer suttit bland alla rika par och låtsats att vi också var något utöver det vanliga. 
 
Köpte inte den här klännigen .. Eller jackan. Tyckte knuten var lite för stor.. Vad tycker ni?! 
Älskar dessa fortune cookies! 
 
Hur som, så tog vi tunnelbanan ner till Pennstation igen och sen tåg vi tåget hem till mig. Vi åkte i min bil och körde till IKEA och köpte lite choklad (Alla älskar Marabou här, stolt svenne) och sen åkte vi hem till henne för att titta på film. Och jäklar! Vilket hus hon bodde i. Är så sjukt avis på alla mina kompisar som bor rikt. Det är liksom precis som man tror det är. Mega stora fönster, stort och rymmligt kök och det här stora stora matbordet. Vid elva var jag hur trött som helst och körde senare hem. Hade en hur bra lördag som helst!!!
 
 
I söndags hade jag en väldigt slappdag. Förutom att jag vid 13 åkte till Marce. Vi hade bestämt att vi skulle jogga. Så jag ställde bilen utanför hennes hus, så joggade vi ner till närmaste Panera Bread. Åt lunch i tre timmar och pratade. Är så otroligt glad och tacksam för alla nya människor jag får lära känna. Hon berättade hela hennes barndom och jag min. Jag grät vid vissa delar av hennes för att jag blev så berörd. Vi satt alltså i svettiga träningskläder och åt lunch i tre timmar. Haha! När vi skulle gå frågade jag henne om vi bara kunde titta in på skooutleten som ligger bredvid. Det slutade med att jag hittade mina drömstövlar och hon en Guess väska. Så vi sprang tillbaka med våra kassar. HAHA! Måste sett roligt ut. 
 
 
Sjukt bra helg! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


Sved i <3

2015



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
Heej! 
 
Hjälp det var längessen jag skrev här. Det känns som jag har så otroligt mycket att berätta. Jag beskrev förra veckan att det kändes som att jag hade varit med om en vändning. Och jag har väll numera förstått att man inte kan tro att allt kommer vara som man tror när man har med barn att göra. Idag kändes det som min första dag... Jag fick en kommentar som sved något så enormt i hjärtat. Brianna skulle på karaten själv och var så otroligt ledsen över det. Hon tyckte att hennes pappa hade övergivit henne (och nej så var INTE fallet. Han är en superbra pappa och skulle bara på baseballträning med killarna). Hon beskrev att hon kommer känna sig ensam och så vidare. Varpå jag svarade att jag kommer ju vara där och supporta dig. 
- Tilly, du räknas inte. Du är ju bara en anställd här.. Och dessutom sitter du bara och läser i din bok på karaten. 
 
Och där fick mitt hjärta ta emot så otroligt mycket stryk. Jag som försöker göra mitt bästa för att försöka laga deras små hål i deras hjärtan. Så får man en sån smäll tillbaka. Om du vill veta hur jag hanterade situationen, så var jag tyst först. Sen sa jag till henne att jag blir ledsen när hon säger så. Vi åkte till karaten, tyst minut i bilen. Tror du jag tog upp min bok och läste den? Nej. Jag satt och tittade på henne hela tiden och jag såg att hon tittade på mig i ögonvrån. Efter en en timme var vi tillbaka i bilen och det var som att vända på en hand. Hon sa till mig att den taccosen jag gör är den bästa som finns?! När vi kom tillbaka till huset märkte jag att hon hade dåligt samvete. Hon tog tag i mig, log och sa till mig:
- Nu tycker jag vi tar och njuter av livet Tilly. Omgivningen här och bara va. Så la hon sin arm om min höft och jag ville typ börja gråta. 
 
Jag vill verkligen inte säga att mina värdbarn har problem, för det har de definitivt inte. De är de bästa värdbarnen man kan tänka sig och jag skulle aldrig vilja byta ut dom. Men de är ju bara barn... Och med föräldrar som jobbar otroligt mycket så ser man det faktiskt på dom. Det här med uppmärksamheten osv. Vilket är då jag kliver in och försöker göra mitt allra yttersta för att de ska känna sig älskade. Som jag har skrivit innan så märker man att de är väldigt vana med aupairer. Något som jag kan tycka är lite tråkigt, är att jag är den där vardagsaupairen som gör alla vardagssysslor med dom. Kör dom till skolan som de hatar, hjälper till med läxor som inte är super kul och bara det här med att jag väcker dom på morgonen?! Jag brukar ofta tänka på hur svårt jag kommer ha det att lämna de här barnen. Jag säger inte att jag är jättemega nära dom men ändå ganska mycket. Och jag har bara varit här i 2,5 månader?! 
 
Annars tycker jag det rullar på bra här. Som sagt, vardagsysslorna börjar sätta sig och jag märker att jag är verkligen trygg här. Förutom det här med maten på helger.. Men annars trivs jag faktiskt! Det ända som jag kan tycka är lite tråkigt, är att jag kommer inte 100% överens med min värdmamma. Blev väckt i söndagsmorse av att de inte hittade någon uppsats. Så jag sprang runt i huset utan BH och pyjamas och letade. Min värdpappa skämdes ihjäl och sa förlåt för det idag. Man märker att alla familjer bara blir konstigare och konstigae när man lär känna dom. Är 110% säker på att om någon skulle bo i min familj så skulle hen tycka vi gör väldigt konstiga saker vi med. Jag menar vilken familj trycker i sig chipspåsen innan maten på en lördagskväll? .. ;) 
 
Ni som oroar er, ta det lugnt! Ni har inget att oroa er för. Jag känner mig verkligen starkare än någonsin och känner ändå en stor tacksamhet! Fasen vad jag lär mig mycket här. Ha det gött så hörs vi snart igen!