Trygghetszonen

2015



Och så var det de här jobbiga dagarna innan. Det är på något sätt som att de här känns som de värsta. Nu vil jag bara spola fram tiden en månad. När jag har varit på Aupair skolan och tillbringat några veckor tillsammans med familjen då man vet alla oskrivna regler. Är det okej att gå på toa nu. Undra om jag får ta en macka nu. Lite sånna tankar är det som cirkulerar i mitt huvud just nu. 
 
Den siutationen som jag tycker känns jobbigast nu är när jag ska säga hejdå till min familj på filygplatsen. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Att säga hejdå till de människorna i sitt liv som betyder mest, det tar på en. Stämningen hemma är just nu väldigt annorlunda. Alla försöker ta vara på tiden och jag märker att alla är så "snälla åt mig". Då vill jag bara poängtera att de absolut inte är dumma annars. Men jag känner att det är något annorlunda. 
 
Från deppiga tankar till något helt fantastiskt. Idag jobbade jag min sista dag (!!) Det känns helt otroligt. Att jag nu slipper gå upp klockan 5 och städa är väldigt lyxigt. Mina fyra år som städare är jag så tacksam för. Jag har verkligen fått lära mig mycket och på något sätt så känner jag mig så färdig. Min trygghetszon just nu känns väldigt stabil och för att inte låta för skrytsam så skulle jag vilja säga att jag är ute efter en ny utmaning. Livet nu känns jätteskönt men det händer inte så mycket mer. Jag vet precis hur allt fungerar på jobbet och inget är lika nervöst och jobbigt längre. Likaså gäller det i privatlivet. Att byta bank? Lätt som en plätt. Ringa ett jobbigt samtal? Inte alls jobbigt längre. Så det här med aupair känns så bra i livet. Det passar perfekt i min livscykel nu. 
 
Man kan ju tro att det var fyra fantastiska timmar på jobbet idag men jag tyckte tiden gick sakta. Jag fixade två stopp i toaletterna och allt var precis som vanligt. Det var bara det att bekräftelsekåt som jag är, har jag planerat hur min instagrambild för min sista dag ska va. Ska jag filma när jag bokstavligt talat går ut från jobbet för sista gången? Ska jag ta kort när jag sjunger för hela köpcentret när jag kör skurmaskinen eller ska jag strunta i det? Efter många om och med fick min jobbarkompis Cajsa agera fotograf. Det är så roligt för att jag har alltid konstiga ideer för mig och det är så gött att hon nu är medveten om det. Idag hade vi den här dialogen: 
- Cajsa, skulle du vilja ta ett kort på mig när jag står på maskinen?
Hon tittade lite fundersamt och sen log hon. 
- Självklart Mathilda. 
Jag ställde mig upp och började klättra upp på maskinen. Vi båda fnissade och hoppades inte att någon skulle komma. Det blev några snabba poser och vips satt man och skurade golvet som om ingenting hade hänt. 
 
 
Ta hand om varandra nu vänner, kram 








 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?