Sårbar

2015



Okej. Hej alla där hemma! Eller ja, det är ju bara ni där hemma som läser den här bloggen. Vissa folk här har frågat om jag kan börja skriva på engelska så dom förstår, och det kan jag säga att det kommer ADLRIG hända. Sorry guys, maybe in my next life.. 
 
Så hur har din dag varit idag Mathilda? Jo den har varit bra. Bra är ett väldigt bra beskrivande ord för den här 28:e januari. Morgonen började väldigt bra. Allt gick som det skulle, förutom att jag än en gång misslyckades med Briannas våfflor. Som jag beskrev igår så är det väldigt lätt. Ta ut två våfflor ur frysen, in i micron på 1 minut, på med sirap och grädde och garnera med blåblär. Och ändå glömde sirapen.. Aja! Jag har lovat att göra världens godaste våfflor imorgon. Hoppas jag håller det! Men morgonen gick alltså väldigt bra. Vi tog det lugnt eftersom att skolorna börjarde 2 timmar senare, så vi hade 1 extra timme då vi bara chillade. Barnen satt med sina spelplattor och datorer och jag läste min bok. Sjukt mysigt. Sedan lämnade jag barnen, lagade kvällsmiddagen (långkok) och gjorde även efterrätten till kvällen. Skypade med familjen och min kusin Elin. 
 
Jag hämtade barnen, fixade fram ett mellanmål och hjälpte till med läxorna. Och så helt plötsligt befann jag mig i en aupairs fruktansvärda situation. En mardröm är väll lite och ta i. Rematch kallar vi mardröm i aupairvärlden. Det innebär att du eller föräldrarna inte vill ha dig längre och du då går in i en rematch. Din ansökan som du gjorde för ett antal månader sen åker ut i matchningssystemet igen och du måste fortfarande bo i familjen och jobba (i värsta fall får du bo hos din LCC). Så, mardröm skulle jag inte kalla det. En riktigt skitjobbig situation. Föreställ dig tre barn framför dig. Skrikandes, skrattandes och fulla av energi. - av den onda sorten. Inte den glada spralliga. Lägg till i dina tankar att ni ska åka på karate och bör vara där om 10 minuter. Din engelska är inte den vassaste och ingen lyssnar. När du väl försöker få till en riktig pampig röst och skriker: 
- HEY GUYS WE HAVE TO LIVE. 
De tystnar. Stirrar på dig och börjar gapskratta. 
- WHAT DO YOU MEAN WITH LIVE? DO YOU MEAN LEAVE? 
Alla tre började skratta som om dom inte hade någon morgondag och där stod jag som ett fån och kände mig som världens sämsta människa. Efter många om och men kom vi iväg i allra sista sekund. Jag tittade på dom, under deras karate och skickade lite "jag behöver lite pepp" sms. Då fick jag världens bästa mening av min älskade vän Linn. "Låt inte några himla barn trycka ner dig. Tänk vad du har utvecklats under de här två veckorna osv". Du är bäst Linn! 
 
Så, genom det fick jag kraft. Vi satte oss i bilen och var på väg hem. De frågade hur man säger fis på svenska oc efter ett tag hade jag tre barn som ropade FIS FJÄRT PRUTT på svengelska. När vi kom upp på uppfarten la jag aldrig i P:et på bilen vilket innebär att bakdörrarna är låsta. Jag vände mig om och bad barnen vara tysta. Med sex helt ursöta ögon stirrandes mot mig förklarade jag för dom lugnt och sansat att engelska är mitt andra språk. Jag förklarade att jag är lika duktig på svenska som dom är på engelska och att jag är här för att lära mig. Sedan förklarade jag för dom att dom måste lyssna på mig. Det är JAG som bestämmer! Och till sist förklarade jag för dom att vi är ett team. Vi måste hjälpa varandra! 
 
Och sen var det som att vända på en hand. Det jag bara vill poängtera här är att mina värdbarn har verkligen inga problem. De är hur goa som helst. Det är ju barn. Normala barn och alla barn lyssnar inte ibland. Under kvällen när de fortsatte med sina läxor var det som ett täcke av lugn la sig över huset. Alla var så harmoniska. Maten var hur god som helst och jag fick hur många komplimanger som helst om mina kläder, min fläta osv. Haha! Det var till och med så att den minsta killen sa: 
- Hey guys! Don´t lie to Mathilda. She is our new nanny and we love her! 
 
Då kan ni tänka er att tårarna av ilska och vrede förvandlades till välrdens lyckotårar. Så det här med att allt känns som en berg och dahlbana, det kommer det nog alltid göra. Men om någon har ett super duper bra tips hur man fixar världens bästa respektanda så lyssnar jag gärna. 
 
 



Linnea / Au pair i London

http://storyofaheart.se

Om ett tag kommer du själv att skratta åt det där, lovar dig. Barn kan vara för jäkliga ibland men så är de också så otroligt underbara andra stunder. Du är grym Mathilda, glöm inte det och var inte för hård mot dig själv!! Du kommer göra 1000 små misstag till (förlåt-men det är sant) under ditt au pair-år och du får inte låta det ta över. Du är i ett helt främmande land, med ett främmande språk och en familj som säkert har heeelt annan bakgrund än dig själv. Det klart det blir fel och "krockar" ibland. Det är så otroligt mycket enklare att minnas allt "dåligt" man gjort istället för allt det bra. För några månader bröt jag ihop inför min värdmamma och stod i köket och grät och sa hur otroligt värdelös jag kände mig varje gång jag gjorde fel och misslyckades med saker. Hon blev helt chockad och försäkrade om att hon absolut inte tyckte att jag gjorde några fel alls, och gjorde jag det så spelade det väl ingen roll! "The only thing that really matters is that the kids are safe!" och det är så sant. När allt kommer omkring är det enda som betyder något för din värdfamilj att barnen kan vara trygga med sin nanny. Att du "misslyckats" med frukosten glömmer ditt värdbarn bort så fort hen kommit till skolan. Det är bara du som går omkring och ältar. Let it go min vän. Massa kärlek!

PS. Det där skrattet och spralligheten - den onda.. jag HATAR den lika mycket som du. Det värsta är när man har alla tre mot sig och man bara känner för att gå och skrika in i en kudde eller något.. Men man överlever det också!







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?