Powerkänslan som jag önskar alla människor i världen ska få känna

2015



Läste igenom mitt senaste inlägg nu, och jag insåg att jag måste berätta hur min siutation ligger till nu med barnen. Allt går faktiskt väldigt bra! Jag tror att mitt lilla snack i bilen gjorde ganska mycket, och respekten tittade fram. Antagligen kommer man säkert att få ha några sånna stunder under det här året, men nu de senaste dagarna har allt gått super bra. Vi har börjat lära känna varandra bättre och vi har så mycket roligare ihop. Jag har fått ge ett utav barnen en storm kram för att hen var super ledsen. (Måste bara poängtera att hjälp vad jag är blödig. Att se ett barn vara ledsen för att hen gjorde något dum åt någon annan, och känna sig såå dum efter är hur fint som helst. Jag har nu insett att jag kommer vara hur blödig som helst var det gäller den biten i framtiden med mina barn.) Som sagt, vi har börjat lära känna varandra bättre och då blir allt lite lättare. Min tanke med det här året är att inte vara någon himla nanny. Jag vill vara deras storasyster (!) Ikväll när jag egentligen hade slutat, låg vi alllihopa i soffan och kollade massa roliga vines och gapskrattade. Föreställ dig att ha tre barn klängandes över dig, en katt i håret och skratta. - ja då är livet på topp!! Så jag vill inte bara vara den där jobbiga aupairen som påpekar allt om läxor, mat, vitaminer och rena kläder. Jag vill vara det, PLUS ha roligt med dom. Hoppas verkligen att det kommer hålla. 
 
Ni som följer mig på instagram vet att jag igår hade en liten dal. Inget hände, jag var bara såå nere. (Vill även här poängtera att jag bor i en huur bra familj som helst, så har INGET att klaga på). Jag tror det var verkligheten som kom ikapp mig. När jag var hemma här själv när barnen var i skolan brast det för mig. Jag grät och grät och grät. Kollade på bilder och saknade allt hemma. Ville tillbaka till mitt städjobb (??) och ville inget helldre än att krama om alla nära och kära. Innan jag åkte fick jag typ världens finaste grej av mina föräldrar, syrran, kusiner och fastrar. Kvällen innan jag åkte sa mamma att hon hade en sak till mig. Hon gav en bunt med brev. Alla hade skrivit varsitt brev till mig och jag grät, grät och grät. Det är det finaste någon har gett mig. Självklart var macbooken en bra studentpresent, men detta slår allt. De ville att jag skulle läsa det på planet, men jag totalvägrade. Det räckte med att Lillie hade skrivit ett "läsa på planet brev". Så, igår när jag var som mest nere läste jag det första brevet. Av min faster Tina. Och jag grät, grät och grät. Jag är så fruktansvärt tacksam!! Jag ringde mamma och pappa och tänkte inte nämna att jag var nere. Men det räckte med att jag såg pappa på facetime så brast det för mig. Jag grät, grät och grät. Efter ett sjukt peppande brev, fint pepp av kompisar och ett powertalk med mamma och pappa kändes allt bättre faktiskt. Mamma förklarade att allt var precis som vanligt här hemma och att jag egentligen inte alls saknade mitt jobb. Så jag tror att min "vad gör jag ens här"dal kom. Det är skönt att den är över, men den kommer säkert komma igen. Jag ifrågasatte mig själv varför jag ens har fixat och donat hela hösten FÖR DET HÄR I ETT HELT JÄKLA ÅR? Och varför lämnade jag alla människor jag älskar för att åka själv till New York? Varför stannade jag inte med dom? Well, jag har svaret på det...
 
 
Jo, för att idag gjorde jag ännu en sak utanför den där trygghetszonen. Jag lämnade barnen och gjorde alla morgonruntiner. Hälsade på städtanterna för första gången (!) och förberedde huset till dom. Älskar att jag vet PRECIS hur de känner. Jag försökte plocka undan varenda liten sak för att de ska kunna komma åt överallt. Och jag var inte i vägen alls. Gick inte förbi dom med skor på fötterna osv. Sen tackade jag dom väldigt väldigt mycket, försökte vara glad och visa min uppskattning. Runt 10 tiden satte jag mig i bilen, knappade in en adress i GPS:en och höjde volymen på radion. Efter att ha stått på garageuppfarten i ca 10 minuter för jag inte förstod GPS:en körde jag mot Mineola här på Long Island. Jag åkte till Social Security kontoret för att skaffa mig ett Social Secirty Number. Fråga mig inte vad det är och varför jag måste ha det. Det ända jag vet är att det är något som man måste ha. Så jag körde till kontoret och kom fram till ett stort parkeringshus. GPS:en sa att mitt mål är på högersida och det var det definitivt inte. Jag frågade två personer, men de hade ingen aning. Efter att ha kört runt lite i området och en titt på Google Maps i mobilen kom jag fram till kontoret. MEN, då var det ju det här med parkering här i USA. Det finns aldrig några lediga platser här. Så jag fick parkera ganska långt bort. Och så var det det här med BETALNING när man har parkerat. Nyfiken som jag är, satt jag kvar i bilen och kollade hur alla andra gjorde. Då är det som några gamla mackapärer längs med trottoarerna vid varje parkeringsficka som man kan lägga i mynt i. Så jag tog några mynt och tryckte i. 1 h borde väll räcka. Med väskan över axeln, kappan knäppt och ett ganska nervöst sinne gick jag mot kontoret, tog hissen upp och kom in i salen. Det var som Amerikanska Ambassaden känslan. En stor väntsal med massor av folk. En polisman mötte mig och visade mig att man skulle trycka ut en kölapp i en maskin. Så jag gjorde som han sa, tryckte i att jag ville ansöka om ett Social Security Number och att jag INTE har ett nu. Jag satte mig mitt i folkmassan och försökte lura ut hur alla diskerna fungerade. Efter ett tag förstod jag att de som hade bokat en tid blev uppropade i vissa disker osv. Jag riktade in mig på att jag skulle få prata med en medelålders kvinna. 30 minuter tog det innan hon ropade upp mitt nummer. Hon ville ha mina papper och passet. Sedan skrev hon i allt på datorn, visade mig att jag hade glömt att fylla i någon kolum och that´s it. 
 
 
Och det var när jag tackade henne, fick mitt kvitto och information om att kortet skulle komma i min brevlåda om 2 veckor som jag kände mig så jävla grym! Här bor jag just nu i ett helt främmande land. De pratar ett helt främmande språk och jag gör hela den här resan HELT SJÄLV. Jag tar bilen och kör 12 miles (jag kör alltså bil i USA på helt nya vägar, helt ny bil och helt nytt sätt att se på trafiken) bort för att ansöka om ett säkerhets nummer hos en myndighet och bara fixar allt. Jag klarade det! Och det var när jag gick biten tillbaka till bilen som jag visste varför jag gör det här. På något sätt så är känslan efter man har gjort något läskigt och obehagligt HELT FANTASTISK. Så jag tror att jag älskar att utmana mig själv på något sätt. Om jag känner en sån sjuuk powerkänsla efter bara den här lilla grejen, undra då hur jag kommer känna efter det här ÅRET?! Det var så skönt att jag när jag var klar där och satte mig i bilen visste varför jag är här. Att jag liksom fick mig ett svar på frågan som jag ställde mig igår. (vill även berätta för er att jag var lite för stolt när jag kom tillbaka till bilen. Ni vet när man får lite FÖR bra självfötroende och tror att man kan fixa PRECIS ALLT. Så jag inbillade mig att jag hittade hem igen. Jag skruvade upp volymen och tittade lite lätt på GPS:EN. Dum som jag är körde jag fel två gånger, haha och fick vända på hur många parkeringsplatser som helst. GPS:en skrek, VÄND VÄND och jag blev mer och mer irriterad.. hehe) Och jag vill verkligen med den här bloggen visa en ärlig sida av min resa. Den kommer verkligen inte alltid vara lätt, smidig och skitrolig. Det kommer vara hur fruktansvärt som helst, och det vill jag visa er. För livet är inte en dans på rosor! Jag tror inte man kan åka som aupair utan att veta att det kommer tära på sitt psyke. 
 
Så, nu efter den här dagen känner jag mig så grym. Jag fullkomligt älskar känslan av att utvecklas. Det är helt underbart att tanken av hur mycket jag har utvecklats de här tre veckorna! Mamma sa till mig att hon hade fått höra från massa att hon inte kommer ha samma dotter efter ett sånt här år. Att hon skulle förberdda sig på att jag inte är den tjejen som jag var när vi sa hejdå på flygplatsen som kommer komma tillbaka. Och tack och lov! Det hoppas jag verkligen att jag inte vara. Minns när min värdmamma hämtade mig på skolan och vi körde hemmåt. Då frågade hon mig varför jag vill det här. Då förklarade jag för henne att min huvudanledning är faktiskt att jag vill utvecklas som person. Att samla på mig hur mycket erfarenheter som helst. Sen bablade jag på något om att jag vill skapa mig en fin relation med barnen och att jag älskar att göra "hemmasysslor". 
 
Nu är klockan mycket och jag är hur trött som helst. Jag har faktiskt börjat läsa väldigt mycket här. Mina värdbarn måste läsa 40 minuter varje dag och jag blir så inspirerad. Haha! Så det är nog dags att sätta näsan i min bok och njuta av att det är helg och att jag kan få sova ut imorgon. Jag vill bara skicka iväg en liten uppmaning till dig. Testa att utmana dig själv. Gör något som är utanför DIN trygghetszon och se till att göra ditt bästa. Då kan jag lova dig att du kommer uppleva samma känsla som jag gjorde idag. Och du, visst är den helt underbar? 
 
Puss från tjejen som det verkligen inte går någon nöd här borta. 
 
 








 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?