Powerkänslan som jag önskar alla människor i världen ska få känna

2015



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
Läste igenom mitt senaste inlägg nu, och jag insåg att jag måste berätta hur min siutation ligger till nu med barnen. Allt går faktiskt väldigt bra! Jag tror att mitt lilla snack i bilen gjorde ganska mycket, och respekten tittade fram. Antagligen kommer man säkert att få ha några sånna stunder under det här året, men nu de senaste dagarna har allt gått super bra. Vi har börjat lära känna varandra bättre och vi har så mycket roligare ihop. Jag har fått ge ett utav barnen en storm kram för att hen var super ledsen. (Måste bara poängtera att hjälp vad jag är blödig. Att se ett barn vara ledsen för att hen gjorde något dum åt någon annan, och känna sig såå dum efter är hur fint som helst. Jag har nu insett att jag kommer vara hur blödig som helst var det gäller den biten i framtiden med mina barn.) Som sagt, vi har börjat lära känna varandra bättre och då blir allt lite lättare. Min tanke med det här året är att inte vara någon himla nanny. Jag vill vara deras storasyster (!) Ikväll när jag egentligen hade slutat, låg vi alllihopa i soffan och kollade massa roliga vines och gapskrattade. Föreställ dig att ha tre barn klängandes över dig, en katt i håret och skratta. - ja då är livet på topp!! Så jag vill inte bara vara den där jobbiga aupairen som påpekar allt om läxor, mat, vitaminer och rena kläder. Jag vill vara det, PLUS ha roligt med dom. Hoppas verkligen att det kommer hålla. 
 
Ni som följer mig på instagram vet att jag igår hade en liten dal. Inget hände, jag var bara såå nere. (Vill även här poängtera att jag bor i en huur bra familj som helst, så har INGET att klaga på). Jag tror det var verkligheten som kom ikapp mig. När jag var hemma här själv när barnen var i skolan brast det för mig. Jag grät och grät och grät. Kollade på bilder och saknade allt hemma. Ville tillbaka till mitt städjobb (??) och ville inget helldre än att krama om alla nära och kära. Innan jag åkte fick jag typ världens finaste grej av mina föräldrar, syrran, kusiner och fastrar. Kvällen innan jag åkte sa mamma att hon hade en sak till mig. Hon gav en bunt med brev. Alla hade skrivit varsitt brev till mig och jag grät, grät och grät. Det är det finaste någon har gett mig. Självklart var macbooken en bra studentpresent, men detta slår allt. De ville att jag skulle läsa det på planet, men jag totalvägrade. Det räckte med att Lillie hade skrivit ett "läsa på planet brev". Så, igår när jag var som mest nere läste jag det första brevet. Av min faster Tina. Och jag grät, grät och grät. Jag är så fruktansvärt tacksam!! Jag ringde mamma och pappa och tänkte inte nämna att jag var nere. Men det räckte med att jag såg pappa på facetime så brast det för mig. Jag grät, grät och grät. Efter ett sjukt peppande brev, fint pepp av kompisar och ett powertalk med mamma och pappa kändes allt bättre faktiskt. Mamma förklarade att allt var precis som vanligt här hemma och att jag egentligen inte alls saknade mitt jobb. Så jag tror att min "vad gör jag ens här"dal kom. Det är skönt att den är över, men den kommer säkert komma igen. Jag ifrågasatte mig själv varför jag ens har fixat och donat hela hösten FÖR DET HÄR I ETT HELT JÄKLA ÅR? Och varför lämnade jag alla människor jag älskar för att åka själv till New York? Varför stannade jag inte med dom? Well, jag har svaret på det...
 
 
Jo, för att idag gjorde jag ännu en sak utanför den där trygghetszonen. Jag lämnade barnen och gjorde alla morgonruntiner. Hälsade på städtanterna för första gången (!) och förberedde huset till dom. Älskar att jag vet PRECIS hur de känner. Jag försökte plocka undan varenda liten sak för att de ska kunna komma åt överallt. Och jag var inte i vägen alls. Gick inte förbi dom med skor på fötterna osv. Sen tackade jag dom väldigt väldigt mycket, försökte vara glad och visa min uppskattning. Runt 10 tiden satte jag mig i bilen, knappade in en adress i GPS:en och höjde volymen på radion. Efter att ha stått på garageuppfarten i ca 10 minuter för jag inte förstod GPS:en körde jag mot Mineola här på Long Island. Jag åkte till Social Security kontoret för att skaffa mig ett Social Secirty Number. Fråga mig inte vad det är och varför jag måste ha det. Det ända jag vet är att det är något som man måste ha. Så jag körde till kontoret och kom fram till ett stort parkeringshus. GPS:en sa att mitt mål är på högersida och det var det definitivt inte. Jag frågade två personer, men de hade ingen aning. Efter att ha kört runt lite i området och en titt på Google Maps i mobilen kom jag fram till kontoret. MEN, då var det ju det här med parkering här i USA. Det finns aldrig några lediga platser här. Så jag fick parkera ganska långt bort. Och så var det det här med BETALNING när man har parkerat. Nyfiken som jag är, satt jag kvar i bilen och kollade hur alla andra gjorde. Då är det som några gamla mackapärer längs med trottoarerna vid varje parkeringsficka som man kan lägga i mynt i. Så jag tog några mynt och tryckte i. 1 h borde väll räcka. Med väskan över axeln, kappan knäppt och ett ganska nervöst sinne gick jag mot kontoret, tog hissen upp och kom in i salen. Det var som Amerikanska Ambassaden känslan. En stor väntsal med massor av folk. En polisman mötte mig och visade mig att man skulle trycka ut en kölapp i en maskin. Så jag gjorde som han sa, tryckte i att jag ville ansöka om ett Social Security Number och att jag INTE har ett nu. Jag satte mig mitt i folkmassan och försökte lura ut hur alla diskerna fungerade. Efter ett tag förstod jag att de som hade bokat en tid blev uppropade i vissa disker osv. Jag riktade in mig på att jag skulle få prata med en medelålders kvinna. 30 minuter tog det innan hon ropade upp mitt nummer. Hon ville ha mina papper och passet. Sedan skrev hon i allt på datorn, visade mig att jag hade glömt att fylla i någon kolum och that´s it. 
 
 
Och det var när jag tackade henne, fick mitt kvitto och information om att kortet skulle komma i min brevlåda om 2 veckor som jag kände mig så jävla grym! Här bor jag just nu i ett helt främmande land. De pratar ett helt främmande språk och jag gör hela den här resan HELT SJÄLV. Jag tar bilen och kör 12 miles (jag kör alltså bil i USA på helt nya vägar, helt ny bil och helt nytt sätt att se på trafiken) bort för att ansöka om ett säkerhets nummer hos en myndighet och bara fixar allt. Jag klarade det! Och det var när jag gick biten tillbaka till bilen som jag visste varför jag gör det här. På något sätt så är känslan efter man har gjort något läskigt och obehagligt HELT FANTASTISK. Så jag tror att jag älskar att utmana mig själv på något sätt. Om jag känner en sån sjuuk powerkänsla efter bara den här lilla grejen, undra då hur jag kommer känna efter det här ÅRET?! Det var så skönt att jag när jag var klar där och satte mig i bilen visste varför jag är här. Att jag liksom fick mig ett svar på frågan som jag ställde mig igår. (vill även berätta för er att jag var lite för stolt när jag kom tillbaka till bilen. Ni vet när man får lite FÖR bra självfötroende och tror att man kan fixa PRECIS ALLT. Så jag inbillade mig att jag hittade hem igen. Jag skruvade upp volymen och tittade lite lätt på GPS:EN. Dum som jag är körde jag fel två gånger, haha och fick vända på hur många parkeringsplatser som helst. GPS:en skrek, VÄND VÄND och jag blev mer och mer irriterad.. hehe) Och jag vill verkligen med den här bloggen visa en ärlig sida av min resa. Den kommer verkligen inte alltid vara lätt, smidig och skitrolig. Det kommer vara hur fruktansvärt som helst, och det vill jag visa er. För livet är inte en dans på rosor! Jag tror inte man kan åka som aupair utan att veta att det kommer tära på sitt psyke. 
 
Så, nu efter den här dagen känner jag mig så grym. Jag fullkomligt älskar känslan av att utvecklas. Det är helt underbart att tanken av hur mycket jag har utvecklats de här tre veckorna! Mamma sa till mig att hon hade fått höra från massa att hon inte kommer ha samma dotter efter ett sånt här år. Att hon skulle förberdda sig på att jag inte är den tjejen som jag var när vi sa hejdå på flygplatsen som kommer komma tillbaka. Och tack och lov! Det hoppas jag verkligen att jag inte vara. Minns när min värdmamma hämtade mig på skolan och vi körde hemmåt. Då frågade hon mig varför jag vill det här. Då förklarade jag för henne att min huvudanledning är faktiskt att jag vill utvecklas som person. Att samla på mig hur mycket erfarenheter som helst. Sen bablade jag på något om att jag vill skapa mig en fin relation med barnen och att jag älskar att göra "hemmasysslor". 
 
Nu är klockan mycket och jag är hur trött som helst. Jag har faktiskt börjat läsa väldigt mycket här. Mina värdbarn måste läsa 40 minuter varje dag och jag blir så inspirerad. Haha! Så det är nog dags att sätta näsan i min bok och njuta av att det är helg och att jag kan få sova ut imorgon. Jag vill bara skicka iväg en liten uppmaning till dig. Testa att utmana dig själv. Gör något som är utanför DIN trygghetszon och se till att göra ditt bästa. Då kan jag lova dig att du kommer uppleva samma känsla som jag gjorde idag. Och du, visst är den helt underbar? 
 
Puss från tjejen som det verkligen inte går någon nöd här borta. 
 
 


Sårbar

2015



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
Okej. Hej alla där hemma! Eller ja, det är ju bara ni där hemma som läser den här bloggen. Vissa folk här har frågat om jag kan börja skriva på engelska så dom förstår, och det kan jag säga att det kommer ADLRIG hända. Sorry guys, maybe in my next life.. 
 
Så hur har din dag varit idag Mathilda? Jo den har varit bra. Bra är ett väldigt bra beskrivande ord för den här 28:e januari. Morgonen började väldigt bra. Allt gick som det skulle, förutom att jag än en gång misslyckades med Briannas våfflor. Som jag beskrev igår så är det väldigt lätt. Ta ut två våfflor ur frysen, in i micron på 1 minut, på med sirap och grädde och garnera med blåblär. Och ändå glömde sirapen.. Aja! Jag har lovat att göra världens godaste våfflor imorgon. Hoppas jag håller det! Men morgonen gick alltså väldigt bra. Vi tog det lugnt eftersom att skolorna börjarde 2 timmar senare, så vi hade 1 extra timme då vi bara chillade. Barnen satt med sina spelplattor och datorer och jag läste min bok. Sjukt mysigt. Sedan lämnade jag barnen, lagade kvällsmiddagen (långkok) och gjorde även efterrätten till kvällen. Skypade med familjen och min kusin Elin. 
 
Jag hämtade barnen, fixade fram ett mellanmål och hjälpte till med läxorna. Och så helt plötsligt befann jag mig i en aupairs fruktansvärda situation. En mardröm är väll lite och ta i. Rematch kallar vi mardröm i aupairvärlden. Det innebär att du eller föräldrarna inte vill ha dig längre och du då går in i en rematch. Din ansökan som du gjorde för ett antal månader sen åker ut i matchningssystemet igen och du måste fortfarande bo i familjen och jobba (i värsta fall får du bo hos din LCC). Så, mardröm skulle jag inte kalla det. En riktigt skitjobbig situation. Föreställ dig tre barn framför dig. Skrikandes, skrattandes och fulla av energi. - av den onda sorten. Inte den glada spralliga. Lägg till i dina tankar att ni ska åka på karate och bör vara där om 10 minuter. Din engelska är inte den vassaste och ingen lyssnar. När du väl försöker få till en riktig pampig röst och skriker: 
- HEY GUYS WE HAVE TO LIVE. 
De tystnar. Stirrar på dig och börjar gapskratta. 
- WHAT DO YOU MEAN WITH LIVE? DO YOU MEAN LEAVE? 
Alla tre började skratta som om dom inte hade någon morgondag och där stod jag som ett fån och kände mig som världens sämsta människa. Efter många om och men kom vi iväg i allra sista sekund. Jag tittade på dom, under deras karate och skickade lite "jag behöver lite pepp" sms. Då fick jag världens bästa mening av min älskade vän Linn. "Låt inte några himla barn trycka ner dig. Tänk vad du har utvecklats under de här två veckorna osv". Du är bäst Linn! 
 
Så, genom det fick jag kraft. Vi satte oss i bilen och var på väg hem. De frågade hur man säger fis på svenska oc efter ett tag hade jag tre barn som ropade FIS FJÄRT PRUTT på svengelska. När vi kom upp på uppfarten la jag aldrig i P:et på bilen vilket innebär att bakdörrarna är låsta. Jag vände mig om och bad barnen vara tysta. Med sex helt ursöta ögon stirrandes mot mig förklarade jag för dom lugnt och sansat att engelska är mitt andra språk. Jag förklarade att jag är lika duktig på svenska som dom är på engelska och att jag är här för att lära mig. Sedan förklarade jag för dom att dom måste lyssna på mig. Det är JAG som bestämmer! Och till sist förklarade jag för dom att vi är ett team. Vi måste hjälpa varandra! 
 
Och sen var det som att vända på en hand. Det jag bara vill poängtera här är att mina värdbarn har verkligen inga problem. De är hur goa som helst. Det är ju barn. Normala barn och alla barn lyssnar inte ibland. Under kvällen när de fortsatte med sina läxor var det som ett täcke av lugn la sig över huset. Alla var så harmoniska. Maten var hur god som helst och jag fick hur många komplimanger som helst om mina kläder, min fläta osv. Haha! Det var till och med så att den minsta killen sa: 
- Hey guys! Don´t lie to Mathilda. She is our new nanny and we love her! 
 
Då kan ni tänka er att tårarna av ilska och vrede förvandlades till välrdens lyckotårar. Så det här med att allt känns som en berg och dahlbana, det kommer det nog alltid göra. Men om någon har ett super duper bra tips hur man fixar världens bästa respektanda så lyssnar jag gärna. 
 
 


Food

2015



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
Hej! Efter ett dygn sitter jag fortfarande här och väntar på den där stormen. Den kom aldrig. Plogbilen har nog kört här utanför säkert 50 gånger utan att överdriva. Min värdpappa sa idag att han också tyckte att alla förstorade upp allting. Han sa det att det är sån nyhetstorka så när de hörde om stormen hade de nu något att prata om i 24h frammåt. Helt sjukt! 
 
Dagen idag har kännts precis som en helgdag. Jag har gått i mysbyxer hela dagen och alla i familjen här har varit hemma. - vilket dock gör det hela en aning svårare. Ibland vet jag inte hur mycket ansvar jag ska ta. Barnen tyr sig väldigt mycket till sina föräldrar, så det är en svår balansgång. Vi var ute i snön och lekte imorse och sen har vi bara tagit det lugnt. Imorgon börjar skolorna 2 timmar senare än de brukar. Detta för att alla ska kunna ta sig till skolan i SÄKERHET. Omg jag måste skriva ett inlägg om säkerheten också snart. Herregud! 
 
"Kan du ta ett kort när vi ligger här?"
 
Appropå maten. Jo, innan jag kom hit var jag lite nervös hur det skulle gå med maten. Jag och mamma pratade lite recept innan och vi kom fram till att hon skulle skicka ner recept via mailen. Hur lagar man egentligen en typisk söndagsmiddag från grunden? Och hur varm ska ugnen vara för ungsbakad falukorv? Saken är att jag oroade mig helt i onödan. Här lagar jag ett mål varje dag till barnen inklusive frukost. Frukosten består utav pannkakor, våfflor, flingor eller rostat bröd. Pannkakorna och våfflorna köper vi färdiga, så det är bara in i micron  på 1 min (jag råkade köra dom på 2 min och hela morgonen var förstörd för ett utav barnen en morgon.. pinigt) lägga på spraygrädde och garnera med några blåbär. Det serveras oboy varje morgon. Och till sist ger jag dom ca 5 olika vitaminer. Den lagade maten på kvällen är lite svår nu i början att göra för jag vet knappt vad allt är, men om man bortser från att jag är i läringstadiet så är det busenkelt. Vi använder micron väldigt mycket. Det mesta är liksom färdigt. Färdigpanerad kyckling och taqitos. In i micron och fixa lite ris eller potatis till så är allt färdigt. 
 
Idag skulle jag göra en typisk amerikansk lunch. Sandwiches. Okej tänkte jag och tog fram en orostad rostmacka, lite snenap, salami, jordnötssmör och jelly. Min värdmamma visade precis hur det skulle se ut och jag fick smaka. Hur gott som helst. Farligt gott. Och det är det jag vill säga med det här inlägget. Alltså maten smakar väldigt gott faktiskt. MEN jag är så himla medveten om att den inte är nyttig. Visst, jag lever i en familj där man inte äter de värsta kaloribomberna men ändå. Jag menar hur nyttigt är det EGENTLIGEN att äta en brödbit med jordnötssmör och sylt? Jag äter väldigt mycket här och innerst inne vet jag att jag kommer ångra mig. Och jag är ju verkligen ingen träningsmänniska. Men när jag trycker i mig allt det här, så MÅSTE jag ta tag i träningen. Jag har fått ett gymkort på ett kickboxningsföretag vilket jag bör börja använda nu. (har på riktigt haft väldigt ont i halsen nu de senaste, så jag vågar inte riktigt börja än) Och sen har jag verkligen tänkt att ta tag i löpningen här. Jag har ju all tid i världen. Men allt det här med träningen tar jag tag i när snön är borta och jag mår lite bättre. 
 
Jag saknar faktiskt inte den svenska maten så jättemycket än. Eller okej en sak. Mammas stora söndagsmiddag deluxe. Där allt finns. Saltgurka, gelé, en riktig köttabit, potatis och BRUNSÅS. Åh! Take care buddies! <3