Periodernas period

2015



Med tunga steg gick jag upp mot mitt rum. Det hade varit en lång dag och min hals och kropp kändes fortfarande tung och dålig. Rösten hade jobbats hela dagen och jag bara längtade efter att slänga mig på sängen. I huvudet fanns det så himla mycket nya intryck och jobbiga tankar. När jag stägnde dörren bakom mig brast det. Krokodiltårarna tog över och jag kunde knappt se. Jag slängde mig på sängen och började skriva världens längsta sms till min älskade älskade älskade mamma. 
 
För cirkus en och en halv timma hände precis det här. Jag har märkt att det här med aupairlivet är en fruktansvärd berg och dahlbana. I morse kände jag mig väldigt glad och pepp på livet. Och nu på kvällen grät jag tonvis med tårar och allt kändes bara så jävla surt. Jag har även märkt att när man har med barn och göra, då blir det en berg och dahlbana. Ena studen är man världens bästa aupair och andra är man så tråkig och dålig. När jag hade gjort frukosten imorse fick jag ett: 
- Godmorning Tilly, thank you for being so awsome! 
Då kände jag, här stannar jag länge. Och nu ikväll så var allt fel igen. Min mat som jag gjorde var inte alls lika god som Steffies. Smothien som vi åt till mellanmål var inte heller god. Jag fick inte kolla på barnen när de övade att spela på sina instrument som jag ALLTID har gjort varje kväll här?! 
 
Något som jag måste poängtera är att jag på eftermiddagen när jag jobbar så är min värdpappa hemma. Och det är inte superlätt faktiskt! Barnen tyr sig till honom och frågar honom allt. Idag var det ovanligt mycket. Det kan vara så att de frågar mig om de får ta godis, jag säger nej och de går till sin pappa och får ett ja. De vill visa honom allt, prata med honom om dagen och frågar honom om läxorna. Jag satt liksom med den minsta killen idag och han skrev i sin läsläxa. Så tog han pappret och gick till sin pappa och frågade om ett ord som han inte förstod. Där satt jag och kände mig som världens sämsta aupair. De BETALAR ju liksom MIG för att jag ska göra allt det där?! Jag hoppas verkligen att det bara är såhär nu i början, för annars vet jag inte hur jag ska klara det här. I början när Steffie var här så märkte jag inte av det här. Så jag hoppas hoppas!! Det konstiga är att jag inte alls har märkt av det här på detta sättet mina tidigare 3 veckor.. Och det är i detta nu jag måste ha tålamod, jag vet! Det är nu jag bara ska köra på och göra det jag ska och allt eftersom kommer barnen FÖRHOPPNINGSVIS ty sig till mig. Men det är svårt. Det är det verkligen! 
 
Jag måste erkänna att det här var mer krävande än vad jag trodde. Väldigt mycket! Något som jag verkligen saknar och längtar efter, är att ta hand om mina små guldklimpar. Nelly och Filip. De är precis i samma åldrar som mina värdbarn, men de är ju MINA kusiner. Jag älskar dom något så fruktansvärt mycket så jag blir tårögd nu. Men man kan inte jämföra att ta hand om dom och mina värdbarn. Dels pratar jag svenska med dom, och sen har jag ju kännt dom längre och har lite mer självförtroende när jag är barnvakt till dom. Och jag blir så ledsen, rädd och förtvivlad när jag inser att nästa gång jag kommer träffa dom är om ett år?! Tänk vad dom har växt!! Ni som har de här barnen i er närhet, krama dom en extra gång åt mig.
 
 
Som jag tidigare nämnt så vill jag verkligen med allt jag är förmedla en ärlig bild av min resa här. Jag vill inte att folk ska tro att allt är ett helt fantastiskt himmelrike här borta. För jag tror att jag har de jobbigaste månaderna här just nu och några framöver. Det är liksom jobbigast nu. Och jag har inte riktigt klickat med någon kompis här heller, och det betyder väldigt mycket. Jag är sådär halvsjuk hela tiden. Min röst har försvunnit och näsan är täppt vilket innebär att jag inte kan varken börja träna på Kickboxningsgymmet eller ta mig en springtur när jag är ledig.. Så det enda jag gör när jag är ledig är att skypa med er. Och det är verkligen helt fantastiskt! Det är liksom min höjdpunkt på dagarna och jag får sån energi och känner sån power efter att ha pratat med er. MEN DETTA ÄR JAG SÅ SJUKT RÄDD FÖR! För det är ju hemskt att detta ska bli min höjdpunkt.. Då kan jag ju likaväl vara hemma?! Så ni där hemma, ni kan väll med era tankar försöka hålla tummarna för mig att allt detta snart kommer att vända och att jag börjar känna mig bra?! 
 
Sen vill jag även tillägga att jag känner att jag har en bra inställning till det här ändå. Jag grät jättemycket, pluggade in hörlurarna i öronen och började städa i rummet. Och nu känns det bättre faktiskt! 
 
 
 
 
 
 








 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?