Ge dig själv en klapp på axeln om du är förälder

2015



Jag har så mycket att skriva om så jag blir tokig. Under dagarna går jag och har hur mycket ideér som helst. Men så blir klockan halv åtta och jag har slutat för dagen. Lägger mig på sängen och är helt utmattad. Då blir det väldigt lätt att man skrollar instragram, kollar på kameror och bara låter tiden försvinna. 
 
Hur som helst vill jag bara skicka iväg en hälsning till alla där hemma. Jag saknar er hur mycket som helst! Det går inte en minut utan att jag tänker på er. Som jag har beskrivit innan här, så vill jag förmedla en så ärlig bild av mitt liv här som möjligt. Och det är inte alltid lätt här. Jag känner speciellt att jag inte riktigt tänker på mig själv. Bara gör grejer. Då är det så himla fantastiskt, att gå till sitt rum. Se alla bilder på er alla och då inser jag att jag är ju Mathilda. Eller när jag läser brev, kommentarer, gillningar på instagram eller meddelanden så kommer jag ihåg vem jag är. Det är jag så sjukligt tacksam för. På något sätt tror jag det är någon slags trygghet som vilar över er som ger mig energi. 
 
Ni som känner mig vet att jag fullkomligt älskar Hannah & Amanda. Jag lyssnar på deras poddcast, ser på deras program och köper alla deras böcker. Igår kollade jag på ett av deras program, och jag blev så sjukt avundsjuk. Där sitter dom, tillsammans med sin syster, I SVERIGE och jobbar. Man ser verkligen allt från ett helt annat perspektiv. Jag kan tänka mig att jag kommer vara sjukt jobbig när jag kommer tillbaka. Lite "men jag fixar ju allt, det är ju i Sverige"... Jag varnar er. Ni har nu 11 månader på er att förbereda er ;) (om allt går som de ska vill säga) 
 
Mina senaste dagar har varit okej. Jag har haft en utav de mest fruktansvärda morgonen hitils. Ett av barnen vaknade på helt fel sida. Frukosten var fel, kläderna satt inte bra, hen ville inte alls städa kattlådan som de har nu gjort i 6 månader utan problem och händerna var sjukt torra. Det kastades handdukar och kuddar över hela huset. Mitt tålamod sattes på prov. Och nu har jag börjar bli sjuk, så jag har världens klenaste röst också. Men vi tog oss igenom morgonen och när jag hämtade dom så var det som att vända på en hand. Fick mig ett leende när jag stod och tog emot dom på skolan. Det är väll såhär det kommer vara?
 
Jag kan faktiskt erkänna er, att det här med att ta hand om barn och "uppfostra" var väldigt mycket mer krävnade än vad jag trodde. Hjälp! All cred till alla föräldrar där ute. Det tär ju på hela ens psyke!! Många tror och även jag trodde det innan jag kom hit, att jag skulle ha det, inte smidigare, men lite mer gött i och med att jag har lite äldre barn. Visst, jag behöver inte byta blöjer eller vara hemma hela dagarna med barnen. Jag trodde att ha tre barn runt 10 års åldern skulle bara innebära att laga lite mat, hjälpa till lite ibland och fixa tvätten osv. Men det kräver nog ännu mer av mig som förebild. Det är här deras personligheter skapas och de är inne i en väldigt jobbig period i livet. Den där puperteten. Och jag ser så väl mig själv i deras ögon. Den där oron för allt. Allt ska vara bra. Sen får jag inte glömma att nämna detta "Jag kan själv, herregud Mathilda". Jag har varit med om så många kommentarer här som jag har fått försöka glömma. Det är många gånger jag har fått säga till mig själv TA INTE ÅT DIG MATHILDA. Hjälp detta är verkligen en resa i sig. 
 
Vill än en gång bara säga att mina värdbarn är väldigt mysiga också. Så tro inte att jag har kommit till världens zoo. De är ju bara barn <3
 
Annars tycker jag att jag har kommit in bra i allt. Det mesta kommer automatiskt numera och jag börjar känna mig trygg i det jag gör. Sen är jag väll inte fullärd än men det känns bra. Jag börjar känna mig hemma i huset. Mitt rum. Sover gott på nätterna och äter hela tiden. Jag har dock börjat bli väldigt förskyld. Halsen värker och jag känner att näsan börjar bli täppt. En dag när jag hämtade barnen på skolan hade jag ingen röst... Min värdmamma visar mig allt jag ska äta och alla huskurer de har här i USA. Jag gurglar salt med vatten (som är det vidrigaste jag har varit med om. Men det hjälper) äter C vitaminer och dricker mycket te med honung. Bara jag hostar pratar hon om någon hostmedicin. Och detta gör ju att jag inte kan göra något på dagarna. Jag kan inte gå till Kickboxningen eller ta en promenad. Så jag äter, äter, äter och så äter jag lite till. 
 
Det här blev världens jobbigaste inlägg men det är såhär jag känner nu. Jag lovar att jag ska försöka strukturera bloggen framöver. Har även tänkt att jag ska haka på ett bild/text projekt. Så stay tuned och ha en skitbra dag. Loveeeee från Tilly 



Anonym

Va skönt att den där dagen vände,Mathilda . Första gången jag läste din blogg,fantastiskt kul o spännande. Jag laddar för bio imorgon med Tina oTina.du vet vilken film. Hur ska detta gå?Haha. Här jobbar vi på. Nu ska jag strax ut med Zingo. Ha det gott/pia

Svar: Vad kul att du gillar min blogg! Jag hoppas att ni gillade filmen... ;) Kram <3
Mathilda Karlsson







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?