#7 Kärlek

2015



Det första jag tänker på när jag hör ordet kärlek, det är min familj. I huvudet ploppar det upp tre personer i mitt liv som jag älskar något så ofantligt mycket! 
 
Jag har fått förmånen att växa upp i världens bästa familj. - familjen Karlsson. Den består av mamma, pappa och min lillasyster Jossan. När jag ser tillbaka på min uppväxt kan jag beskriva den med ett ord. Tryggt. Mina föräldrar har ALLTID funnits där för mig oavsett vad det har varit. Jag menar, det säger ju ganska mycket om att de inte har någon dörr till sitt sovrum va? De har varit och är helt fantastiska! Så peppande på något vis och så trygga i sig själva. De är krävande och jag har väldigt mycket respekt för dom. Jag önskar verkligen av allt jag är att alla hade såna föräldrar som jag har. En mamma och pappa som man kan gapskratta med så man nästan kissar på sig, en mamma och pappa som man alltid kan komma till oavsett vad det gäller, en mamma och pappa som man kan gråta tillsammans med och en mamma och pappa som man kan föra meningsfulla diskussioner om livet med. Att ha dom i mitt liv gör mig att känna mig så otroligt rik! Och deras stöd när jag numera är här i USA är något helt ofatbart. Jag kan nog inte beskriva min tacksamhet för de här två människorna. Mamma och pappa, jag älskar er. 
 
 
Vi är en sån bra gemenskap som familj. Att åka på resor tillsammans är sjukt kul, lärorikt och mysigt. På något sätt har vi alltid så fruktansvärt kul tillsammans. Vi är så tajta! Alla är öppna och vi bjuder på oss själva. Jag vet inte hur många internskämt vi har. Vi kan göra alltifrån att skratta så vi kissar på oss i soffan pga skratt, till att skrika på varandra så grannarna hör. Vårt hus är inte stort, men helt perfekt för oss fyra. Vi är ju en familj liksom. Något jag verkligen kan sakna här borta, är just den här familjekänslan. Att komma hem till ett hus där någon fixar i köket, någon ligger och slötittar på TV och den tredje är på sitt rum. Tjöta lite om dagen, behöver inte vara 5 timmar och sen käka ihop och sen ligga tyst och titta på något jätte ointressant på tv. Jag vet inte hur många diskussioner vi har haft vid vårt matbord eller på altanen på sommrarna. Vi kan diskutera alltifrån politik till uteställerna i Jönköping. De lär mig och min syster allt de kan, och vi lär dom det vi kan. Att ha den där tryggheten att ens familj aldrig kommer att svika en, dra iväg utan att säga något eller bara inte finnas där är otroligt! 
 
 
Och så var det ju det här med att ha en syster. Jag börjar gråta bara av tanken av att jag har världens bästa syster. Josefine Christine Karlsson. Det här med att hon heter Christine är ju en så otroligt rolig historia. Mamma ville att hon skulle heta Christina efter henne själv. Men Josefine Christina Karlsson låter ju inte bra. Så det fick bli ett helt annat namn men som är kopplat till Christina... Haha omg. När vi växte upp jag och Jossan lekte vi ganska mycket ihop. Vi sov ofta över hos varandra på helgerna och hade så kul ihop. Sen bråkade vi endel med. Ganska mycket! Men ju äldre vi har blivit så har vår relation blivit finare och finare. Vi får roligare och roligare ihop och jag kan numera se henne som en vän. En bästa vän som känner mig utan och innan. Det känns så lyxigt på något sätt! Att ha en så fin syster så nära. Att kunna gapskratta med henne samtidigt som vi låg och höll om varandra och grät när jag skulle åka. Det gör så ont i mig när jag inte kommer kunna vara där för henne nu under det här året. Att inte knacka på dörren på kvällen när jag vet att hon ligger i sängen och ska sova, och bara fråga hur dagen har varit. Visst, vi skypar mycket. Men det är ju inte på samma sätt. Jag säger att jag kan hjälpa henne med allt i skolan, men det är ju inte superlätt. På något sätt så tror jag ändå att det här är bra för oss båda. Vi får lära oss att bli mer självständiga men att vi ändå finns ett skypesamtal bort. Jossan, jag älskar dig. 
 
 
När jag nu tänker efter så är ju min familj så stor. Jag har ju två helt fantastiska släkter med. Morbröder, farbröder, fastrar och ingifta mostrar. Kusiner i mängder. Jag har alltid haft kul med mina släkter och vi är på något sätt så tajta vi med. Alla semestrar i sommarstugan med min mammas släkt. Att ha firat varje midsommar där sen jag föddes till jag var kanske 15 tillsammans med alla kusiner har ju varit en dröm. Eller alla våra sommardagar på Bunn med pappas släkt. Och för att inte glömma alla våra "kom över vi lagar lite mat tillsammans". Jag vill med allt jag är, beskriva min tacksamhet till er. Ni är guld värda och när jag kommer hem så kommer jag att krama om hela bunten. En sån där riktigt varm och mjuk kram. Och det är väll så att nu när man är här borta så inser man hur himlans bra man har det. Så hörni Habogänget och Rosenlundsligan, jag älskar er. 
 
 
Sen har vi ju min älskade mormor som jag står så nära. Ordet kärlek bara ropar mormor i mitt huvud. Även hon har alltid funnits där för mig under hela mitt liv. Att komma hem till henne och lägga sig på hennes golv med fläkten på och lösa korsord medans hon ligger och sover är bland det bästa jag vet. Det är så otroligt tryggt där. Lukten, tavlorna som alltid har hängt där eller bara hennes närvaro. Hon har lärt mig mycket genom livet och något som jag alltid beundras utav henne så är det hennes ärlighet. Varje gång under hösten när jag kom med förslag som jag kunde göra så var hon alltid sådär fruktansvärt ärlig. Faktum är att hon verkligen inte ville att jag skulle åka. Och det var väldigt jobbigt i början ska jag tala om. Det bästa med henne är att hon alltid har funnits där och att hon alltid ha blivit så otroligt glad när man har kommit eller ringt. Tänk vad ett litet samtal om ingenting kan beyda för henne. I år fyller hon 80 år och de planerar att de ska åka iväg. Mormor vill ta med släkten till Danmark för det gjorde alltid hon och morfar. Hur fint?! Och nu ska inte jag vara med och fira henne? Jag som alltid har funnits där på alla hennes födelsedagar. Förra året gick jag förbi henne och vi satt ute i vårsolen och solade. Hon berättade massor av historier från hennes liv som jag har hört säkert hundra gånger, men jag brydde mig inte. För det var så fint att lyssna på hur hon entausiastiskt berättade allt om morfar till vad Ulla gjorde 1963. Och nu är jag här?! Jag tror inte du anar hur ont i hjärtat det gör att inte finnas där för henne nu. Ett utav det jobbigaste "hejdåt" jag var med om innan jag åkte var med mormor. Jag minns det så väl. Bara jag öppnade dörren brast det. Men mormor var stark och bestämd om att hon inte skulle gråta. Vi satte oss i sofforna som vi alltid gör och jag frågade om jag fick sitta bredvid henne istället för mittemot som jag alltid gör. Tårarna rann längs med kinderna hela tiden. Och jag lutade huvudet mot hennes axel och hon smekte min kind hela tiden. Vi pratade om min värdfamilj, och  äventyret i sig. Hur jag skulle flyga själv och att jag skulle klara det. Sen bröt jag ihop totalt och hulkade i hennes famn. Jag viskade till henne "Mormor, du måste hålla ut det här året". Då brast det för henne med. Där satt vi och grät tillsammans och inte hade en aning om, om det var sista gången eller om vi kommer göra det fler gånger. Mormor, jag älskar dig! 
 
 
Min farfar betyder väldigt mycket även han. Men han är inte den typen som jag har ringt varje dag. Utan han är den där stora stöttepelaren som alltid finns där, och som har ett sånt stort hjärta. Vår relation har blivit allt finare och bättre ju äldre jag har blivit. Varje gång man ser volvon på gatan utanför huset när man kommer hem, då fylls hela kroppen av glädje. För det är precis vad han strålar min farfar. Glädje! Han har alltid ett skämt på tungan och jag gapskrattar varje gång. Men så har han också det här stora kloka huvudet farfar. Han är den som smsade mig tidigt på morgonen i somras när jag jobbade på A6 och skrev det att han tyckte jag skulle hoppa på civilekonomutbildningen. Han vill alltid hjälpa till och är så otroligt klok. När jag var 11 år och min farmor gick bort, var han alltid hemma hos mig och syrran när vi gjorde läxorna. Han hjälpte oss med allt. Matten, No:n och det tipset han hade om hur man skulle skriva en 8, använder jag idag. Jag är så otroligt tacksam för att ha honom i livet och jag önskar att alla hade en farfar som honom. En som alltid finns där och ger dig råd i livet, en som ibland skämtar sönder en så man kissar på sig eller en som man kan få gråta till. En farfar som man har haft så många fistävlingar innan vi skulle sova på landet när vi kusiner bodde där en helg. Och gissa vem som vann? Farfar, jag älskar dig! 
 
 
Hitils under hela mitt liv så har jag ju inte bara träffat min familj och släkt. När jag hör ordet kärlek så klingar det även till en annan sak än familj och släkt. Mina otroligt fina och fanatstiska vänner! Jag känner lite, vart ska jag börja? I mitt liv har jag träffat på väldigt många bra vänner. I skolan, på fotbollsträningen eller i stallet. Det är väldigt få som jag inte har kontakt med nu på äldre dar. Samtidigt som det är väldigt få personer som känner mig sådär riktigt väl. Alla kompisrelationer är värda lika mycket och alla har viktig betydelse! Något jag nu de senaste åren har tänkt på, så är det just hur tacksam jag är för mina kompisar. Ni har verkligen varit en stor bidragen orsakt till att jag är den jag är idag. Jag känner mig så upprymd och rik av att ha er alla i mitt liv. Vissa vänner pratar man med varje dag, andra mer sällan men den gemensamma nämnaren är att ni alltid finns för mig. Det är så otroligt fint! Att man inte behöver prata varje dag, men att man på något sätt ändå vet att man finns för varandra. Jag har verkligen fått äran att ha världens bästa vänner. Alla otroligt roliga saker jag har varit med om i livet är ju med er. När jag ser tillbaka på mitt liv, speciellt under de senaste åren, så känner jag mig så tacksam. För de senaste tre åren så har jag fått lära känna så otroligt fina människor. - tack vare skolan! (så om du läser det här och fortfarande befinner dig i skolan, ta vara på tiden) Jag känner mig så otroligt lycklig lottad på något vis. Att jag har vänner som är så bra. Nu möts jag än en gång av den där tacksamheten.. Vänner, jag älskar er. 
 
 
 
Ja det här med kärlek är som du kanske nu har insett alla människorna som finns i mitt liv. Det är precis vad kärlek betyder för mig. Människor som bryr sig om varandra och som skapar sig en fin relation. Den här ömsesidiga relationen. Att jag befinner mig på andra sidan jorden och känner någon ENORM tacksamhet kanske har påverkats, men vad gör det? Så, alla som har nämmts här i det här inlägget jag hoppas att ni förstår min kärlek till er. Att ni på ett eller annat sätt tar åt er och känner min kärlek till er. Hörni, jag älskar er. 
 
 
 



Anonym

Grät genom hela inlägget och kände hemlängtan för första gången❤️ fyfaan vad fin du är Mathilda ❤️❤️❤️


Tilda larrrrrrrrrrsson

Det var förstås jag som grät⬆️







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?