Livet är ju bara så sjukt ballt eller?

2015



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
Klockan har inte ens hunnit bli nio än. Jag sitter i köket och väntar på att min bagel ska bli klar i mackgrillen. Bredvid mig står ett stort glas med färsk apelsin/mango jucie och väntar på mig. Just nu känns allt väldigt bra! Min värdmamma kom aldrig hem igårkväll vilket innebar att jag var helt själv med barnen imorse. Hon jobbar som advokat och hade en stoor "deal" igår och fick jobba över hela natten? Hjälp! Och allt gick hur bra som helst. Jag skjutsade iväg alla barnen på tre olika tider och alla kom i tid. Det var inget bråk imorse och tvättmaskinen är redan på med lite handdukar?! Yey du äger Mathilda! 
 
Idag har jag alltså bestämt mig. Jag ska om en timme ta bilen till Kickboxningsningen för första gången och gå på ett kickboxningspass. Barnen går där på karate två gånger i veckan och de är samma ledare. Håll i dig. Två killar. 23 år. Vältränade. Och jag vet inte vad det är, men de har någon så sjuk aura. De är så hårda liksom! Så jag skiter ner mig bara jag ser dom. En gång när jag satt och läste medans barnen tränade där kom en av dom förbi. Han sa:
- Heey, how are you?? 
Hela ansiktet börajde gå åt den röda nyansen och jag fick fram ett litet "Hey". Så vi får se hur det går idag. 
 
Något som jag har tänkt på väldigt mycket och som jag vill skriva några rader om är hur jag gör den här resan själv?! Alltså allt jag gör här, gör jag helt själv. Detta att jag bara tog flyget hit själv utan att känna en enda kotte?! Jag tar hand om barnen själv, handlar själv, kör bilen själv och om det är något jag ska fixa tex skriva in mig på ett collage eller skaffa mig ett amerikanskt körkort så gör jag det SJÄLV. Och jag ska säga dig att jag känner mig väldigt ensam ibland. Men jag har också märkt att hjälp vad självstädnig man blir och självförtroende ökar rejält. Jag menar om man gör något själv och något med sina kompisar får man ju en extra kick när man gör något själv. Så jag kan knappt tänka på hur självstädnig jag kommer vara när jag kommer hem?! För 6 veckor och 2 dagar har gjort mig till väldigt självsäker. (nu menar jag inte att jag klarar allt och tror att jag är bäst, för så är INTE fallet men jag hoppas att min poäng kommer fram) 
 
För dig som undrar hur det går med skiteriet går det relativt bra. Jag försöker vara så smart som möjligt. Insåg att min värdpappa hade ställt in en sugpropp i badrumsskåpet så nu är jag lugn. HAHA! Så Pia och Elin, ni kan vara lugna, jag slipper köpa en egen och ha på rummet. Ja allt är faktiskt väldigt bra här nu. Ha det gött! 
 
Fullkomligt älskar känslan av att utvecklas. Jag kan inte förstå att jag är inne på mitt 20:e år?! Vart tog tiden vägen? Wow! Antar att det gäller att njuta av allt. Så det försöker vi göra idag vänner, njuta av den svettiga mackan på frukostbordet eller den långa bussresan till skolan som man har åkt i 2 år. Jag är väldigt säker på att man kommer sakna vardagssituationer senare i livet. 
 


Bra helg och kameraägare

2015



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
Hej! Jag kom precis från ytterliggare en sån där tråkig/fin situation med ett utav barnen. Galet hörni, barn är inte lätta ibland. Men hjälp vad den där kramen efteråt när allt har lagt sig betyder. När man ser in i barnets ögon och ser hur mycket hen säger förlåt. Då känner jag att jag har valt rätt att komma hit !
 
Jag vill verkligen inte på något sätt klanka ner på min värdfamilj för de är verkligen hur bra som helst. Men det är en kulturkrock jag har hamnat i. Föräldrarna jobbar väldigt mycket och man märker det på barnen. Det här med uppmärksamheten och om barnen blir sedda eller inte. Mina värdbarn är uppväxta med en aupair och även det märker man. Och det är verkligen inte lätt alla gånger. Jag gråter nästan varje dag men känner ändå att jag växer för varje dag som går. Hjälp vilka erfarenheter jag får! Idag sa faktiskt min värdmamma innan hon gick till jobbet; 
- Thank you Tilly for everything you do here! You are really good and the kids love you! And so do I. 
 
Då vill man ju bara börja gråta?! Jag slängde iväg ett litet jag älskar er med.. hehe läskigt! 
 
Anledningen till att jag inte har bloggat på ett tag är just för att det har varit så mycket. Barnen var som sagt lediga hela förra veckan och jag är sååå tacksam att de går i skolan nu haha. Det är så skönt att vara själv en stund på dagen! Måste även berätta att jag hade den bästa helgen jag har haft här i helgen. I fredags pratade jag hela fredagsvkällen med min älskade vän Fanny som befinner sig i San Fransico och aupairar. Hon är halvägs på sin resa och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Tack Fanny, du är bäst! I lördags träfade jag en kompis som heter Marcella från Mexico som bor ca 10 minuter härifrån. Vi åt på en sån där typisk amerikansk Diner. Tänk dig en fyrkantigt liten restaurang med glasfönster och blinkande ljus överallt. Det var som små hytter med bord och lädersoffor som man bara ser i filmer. Och hjälp vad kul vi hade! På något sätt så är vi så sjukt lika! Vi åt hamburgare och riktigt goda strips och satt där i 4,5 timmar. Hjälp vad vi skrattade. Hade ont i magen efteråt! OCH DET VAR SÅ OTROLIGT SKÖNT! De är inte så vana vid att man sitter så länge här i USA och pratar efter man har ätit, så notan låg där på bordet i säkert 2 timmar. Hon kom en vecka efter mig och vi går igenom precis samma sak. Det är helt fantastiskt skönt att kunna dela samma problem och konstigheter med någon som är i samma situation. Och vi är så sjukt lika som personer. Vi kunde skoja om allt och det kändes som om vi hade kännt varandra i typ tre år. GÖTT VÄNNER! I söndags tog jag och Marce tåget in till ett soligt och varmt New York City. Vi tog oss till B & H och var helt sålda. Tänk dig Elgiganten x2 på två vånignar. Eftersom att jag hade pratat med min fina vän Tilda som är expert på kameror visste jag vilken jag ville ha. Så jag pratade med en kille om kameran och han tyckte definitivt (haha nehe) att jag skulle köpa den. Jag fick ett papper av honom och han visade mig att jag skulle gå till en disk. Vid disken skrev en annan kille in allt i datorn och jag köpte till lite tillbehör. Han frågade vart jag kom ifrån och man märker verkligen att Sverige har ett bra ryckte. Det är precis som att alla blir lite extra trevliga. Han frågade om jag ville ha FIKA och visade godiset på disken bredvid. Det blev ett litet klyshigt skratt från mig och jag tackande nej. Jag sa att jag ville ha en väska, och han valde en utan att fråga mig och blippade in. Men då kom snåla Mathilda in och sa:
- Men hallå där, vilken väska valde du nu? Jag vill gärna se vad ni har för något mer. (de hade en stor väskavdelning som kille nr 1 pratade om ) 
Så jag blev skickad till en väskavdelning med ett kvitto från kille nr 2 och valde den billigaste väskan de hade. Jag fick ytterliggare ett kvitto från henne och sen gick vi till datoravdelningen. Marce köpte en touch laptop och gick igenom samma sitaution som mig med alla kvitton och allt. När vi var klara gick vi till en annan disk på nedrevåningen och betalde allt. Sen gick vi till sista disken och visade kvittot och fick våra kassar. Sen gick vi upå till Times Square som två löjligt glada små barn på julafton. Vi var så otroligt stolta och nöjda. Och vi pratade om att vi kände oss så coola! Vi hade inga problem med språket alls och ingen expedit behövde upprepa! YEY! 
 
 
 
Om du ska till New York någon gång, så måste du gå till B&H bara för att få uppleva den coola känslan att vara där. Det fanns liksom ALLT! 
 
Nu de senaste dagarna har jag varit och storhandlat igen. Jag märker att jag växer i allt jag gör. Igår handlade jag för andra gången på den här STOOORA matbutiken. Tänk dig Willys x4. Helt sjukt! Första gången tog det 2 timmar och igår tog det bara 1,5 haha! Idag har jag sorterat lite kläder som barnen har fått av deras kompis och skypat med min älskade vän Linn! Hjälp vilken energi man får av henne. Vi pratade massor av minnen från studenttiden och grät lite. Det är ju liksom en evighet tills vi ses nästa gång. Men tack skype för att du finns! Och tack Linn att jag har dig i livet, det är en ära att vara din vän! 
 
Igår var det alltså 6 veckor sen jag satt på flyget själv hit. Herregud! Är så sjukt lättad över att jag har gjort det värsta! För det var verkligen det värsta jag varit med om. Det var psykiskt påfrestande och jag mådde verkligen inte bra där i början. Den första veckan på skolan och sen när jag kom till familjen. Fy! På ett sätt känns det sjukt att det REDAN har gått 6 veckor och på ett sätt känns det men va? Det känns ju som ett år?! Hoppas att tiden kommer gå ÄNNU fortare när våren kommer!! 
 
Hur som helst så saknar jag alla er där hemma hur mycket som helst. Jag tror inte ni förstår. Men ta hand om er där hemma så ska jag försöka ta hand om mig <3 Kram! 


23 februari

2015



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
Hej! Jag lever, är bara så sjukt trött just nu och har ont i huvudet. Låt mig skriva till er imorgon. Kram