Fantastiskt fruktansvärt

2014



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
Håret är tvättat. De uttvättade, lena och slappa mysbyxorna sitter tajt runt magen och hänger ner längs benen. Magen känner en oerhörd mättnad och ansiktet är lite rödflammigt. Anledningen till det är att jag har syndat. Klämmt massor. På tv:n rullar Jossans bilder från hennes mobil. Hon kommenterar varenda bild. Väldigt irriterande men också mysigt. Det är en blandning av egobilder, matbilder samt bilder på snygga hockyspelare. "Här har vi puddingen" - en bild på mig från Samos där jag låg i strandstolen. 
 
Stop - nu kom det upp en bild på mig från min student. Från natten då min syster och mamma hämtade mig. Jag somnade och ser fruktansvärt äcklig ut. En mun halvöppen, blött hår och en sliten studentmössa på huvudet. Detta leder snyggt vidare till det jag hade tänkt att skriva om idag. En utav de finaste dagarna i mitt liv. Samtidigt som den är den dagen då jag tänker tillbaka som jag får så himla mycket ångest. 
 
14 juni 2014 var dagen jag tog studenten. Den var helt underbar på många sätt. Men det var också slutet på tre himlans bra år som ekonom på gymnasiet i en skitbra klass. Detta att se alla ens vänner springa runt i fina studentmössor. (får lite ont i magen av att titta tillbaka i detalj) Det skålades hejvilt. Ludvig spilde ut hela sin champagne på sin kostym. My och Emma delade ut fina presenter till våra klassföreståndare som vi har haft hela gymnasietiden. Kajsas föräldrar hade fixat världens godaste frukost. Äggröran var den godaste jag ätit! Hela tiden hade jag känslan att försöka ta in det. Intala mig själv att: "Just nu är studentdagen. Försök njut nu Mathilda". Men det är ju jättesvårt att föröska njuta i nuet. Känslorna i kroppen var så många. Det var superkul, supernervöst och supersenitmentala. Visst ville man ta studenten och sluta skolan. Men samtidigt var ju detta ett avslut av skolan som jag har älskat. Ett slut på nästan tio år.  
 
 
Jag är så tacksam för hela dagen. Allt! Stipendiet, talen i krykan, dansen på flaket, alla signeringar i min mössa, utspringet, dansen på kvällen, tjutet i pipan, presenterna hemma och för att inte tala om all uppmuntran och gratulationer. Extra cred till Oscar som höll världens bästa "nu tar vi på oss mössorna"-tal. Så avslappnad och ruskigt bra tal. Pias tal till oss första ekonomer. - fantastiskt och jag blir rörd av bara tanken! Utspringet var det roligaste jag varit med om. Det var även den snabbaste minuten jag varit med om.. 
 
 
Anledningen till att jag får sån ångest klump jag bara åker förbi kyrkan eller min skola är nog att jag har haft det så bra! Vågar man vara så ärlig? Det är ett långt kapitel i min livsbok som jag har stängt. Gått vidare. Och det gör så ont. För allt var ju så bra! Jag älskade redovisningarna, hänget i skolan innan bussen gick för att inte tala om hängen innan varje lektion. Tjöta om allt och inget med klasskompisarna man träffade varje dag. Plugget kan jag faktiskt sakna samtidigt som jag är väldigt tacksam över att jag inte längre sitter så ofta vid mitt skrivbord.
Men att känna den här gemenskapheten är nog den som jag saknar mest. Tillhöra klassen. Veta att man kommer träffa fantastiska människor varje dag. Och inte bara en person, utan MÅNGA! Mina lärare är jag verkligen tacksam för att jag har fått lära känna. Jag minns hur rädd jag var för alla. Jag tyckte alla var så läskiga. Och nu ligger jag här och skulle så gärna bara prata med dom. Inte dra hela min livshistoria, utan bara det här vardagliga. Prata lite bil med Claes. Försöka försvara mig när han tjatar på att jag är en dålig bilkörare. Det härliga med våra konversationer var att de alltid slutade i skratt. Skoja lite lättsamt med Fredrik innan svenskalektionen. Han skulle fråga oss som satt längst fram om alla varit närvarande på de andra lektionerna och vi skulle ha full koll. Berätta för Pia om min ångest till allting. Hon skulle lyssna så fint och säga några klyshiga men samtidigt kloka ord som jag skulle sparat. Fånga Peter i korridoren och berätta hur det gick på det senaste provet. "Det var skitsvårt". 
 
 
Jag hoppas att min stora tacksamhet har kommit fram. Ångestklumpen har minskat lite. Det kanske är såhär jag får bearbeta den här ångesten? Klarar nästan knappt av att prata om den utan att få obehaget igen. Har tagit bort alla bilder på mobilen... 
 
Om du som läser det här inte har tagit studenten än, då har jag ett tips till dig. NJUT! Seriöst. Du kommer sakna det ögonblicket du är i just nu. Ta vara på tiden med dina klasskompisar, lärare och bara känslan av att du har allt det här framför dig. Alla studentfirande före, balen och studenten. Lova mig det.