Stegvis

2014



Då står en sprillans ny chockrosa resväska på rummet. För 10 minuter sen stod jag hängandes över trappräcket i mina slitna mysbyxor och skrek:
- FLYGBILJETTERNA HAR KOMMIT!!!!! 
 
Jag kan inte riktigt förstå vad som händer. Om du inte följer mig på instagram eller facebook kanske du ändå förstår vad som händer. Jag har tackat JA till en familj, samma familj har tackat JA till mig och jag åker till New York i januari för att jobba som aupair i ett helt år. Det är så ruskigt spännande men också riktigt skrämmande. Ska lilla jag flytta till USA i ett helt år? Helt själv? Det stämmer. 

Jag befann mig i matchningssystemet i ungefär 2 veckor till det att vi tackade JA till varandra. Hela processen efteråt har gått stegvis. Jag har fått fylla i mycket papper, bokat in intervjutid till amerikanska ambassaden i Stockholm och idag kom som sagt flygtiderna. Det känns väldigt bra med familjen. Vi har haft kontakt nu efter att vi tackade ja till varandra. Dock tycker jag det är svårt att veta hur "jobbig" man ska vara? De har en aupair där nu. Så jag vill på ena sidan visa framfötterna och vara engagerad. Maila mycket, berätta mycket vad som händer i mitt liv samtidigt som jag inte vill "störa" deras sista månader med sin aupair. Det är en svår balansgång som jag har tänkt att ta med min vän Fanny som befinner sig i San Fransisco just nu och jobbar som aupair. - skönt med vänner som har varit i dessa situationer innnan. 
 
Eftersom det har tagit ganska lång tid för mig att skicka iväg ansökan har jag på något vänster "förberätt" mig för att jag åker i januair. Det känns väldigt bra att beslutet jag tog känns moget och inte för snabbt. Nu har jag tid att umgås med de jag älskar och försöka förbereda mig själv. - vilket jag tror man inte kan göra tillräckligt. Det har redan kommit många tårar och fler lär det bli. Varje gång jag är hos mormor gråter jag en skvätt. Kommer hon finnas kvar när jag kommer tillbaka? Samtidigt kan jag inte tänka så eftersom då kan jag inte göra något. Min värsta mardröm är att säga hejdå till min familj på flygplatsen. (gråter nu) Det kommer bli jätte jobbigt. 
 
Inom mig känns det som sagt väldigt sorgligt att säga hejdå till alla. Men, det som är så himla skönt är att jag är så inställd på det här och vill inget annat. Det ska bli så kul att få ta hand om tre barn, bo i USA, träffa nya människor och lära mig engelska. För mig känns det här med aupair som ett väldigt bra koncept. Varför vill jag det här? 
 
  • Jag gillar barn! Jag älskar barn  som man knyter en speciell relation till. Tex mina älskade kusiner. Kan verkligen känna hur mycket jag älskar dom när jag ser dom. Så jag hoppas att vi skapar oss en fin relation tillsammans mina värdbarn och jag.
  • Jag älskar att känna mig som en husmor. Laga mat, tvätta och städa undan.  
  • Jag har skrivit innan om att jag vill ha så mycket erfarenheter som möjligt. Att jobba som auapir, bo tillsammans med en ny familj samtidigt som jag lär mig en ny kultur räknar jag med att jag lär få endel erfarnehter. Detta att bara kunna köra bil i USA?
  • Träffa nya människor. Ska bli skönt att träffa människor som inte har en blekaste aning om mig. Att börja om från nytt på något sätt.
  • Lära känna mig själv. Tror verkligen jag behöver det här! 
 
Nu är tanken att jag successivt ska förbereda mig mentalt för den här resan, ta vara på tiden med de jag älskar och bara försöka ta det lugnt. Inte stressa för något utan bara vara. Vara jag! 
 
 
 








 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?