Ett råd till livet

2014



Idag hade jag tänkt att dela med mig av en väldigt viktig sak. Något som jag verkligen går runt och tänker på men som jag inte alls följer. 
 
Det var sommar. Min farfar hade sin husvagn i Lysekil. Jag och min kusin Nelly bestämde oss för att åka ner till honom, umgås och bo med honom fredag till söndag. Vi packade bilen, satte på hög musik och rattade bilen ner mot västkusten. (läs bästkusten). Hela bilturen var lärorik och rolig. Nelly hade mycket att berätta. Allt ifrån killar i skolan till vilka låtar hon gillade just nu. Vi sjöng med. Högt och tydligt! Att vara 11 år och agera kartläsare tycker jag Nelly skötte suveränt. Inte en enda felkörning. Det var nästan så att allt gick lite läskigt bra. 
 
Vi börjde närma oss färjan och där stod han på en parkeringsficka. Den där silvriga volvon som bara strålar FARFAR. Brunbränd och med lite extra vitt/grått hår klev han ur bilen med värlens största leende. Han blev så glad att vi ville komma och berättade under hela färjan-turen hur han hade planerat upp helgen. Vi skulle äta bakad potatis på hans favoritställe, besöka Havets hus och bada. Äta färska räkor och grilla. Nelly var anmäld till en den-som-fiskar-upp-flest-krabbor-tävling. 
 
Allt blev så bra som de var tänkt. Vi hade fantastiskt varmt väder. Åt god mat. Skrattade mycket och njöt. Spelade många kortspel och jag blev dumförklarad. Så bestämde vi oss för att ägna halva dagen på klipporna och bada. Frysväskan var fullpackad med kex och mackor. Vi hittade en klippa som liknade en soffa och bosatte oss där. Nelly sprang ner i vattnet och där satt jag i min bikini jämte min farfar i badbyxor och läste. Bara tanken av att jag hängde i Lysekil med min farfar själv med min mindre kusin kändes ovanligt, skitkul och inspirerande. Plötsligt säger jag med den där ångeströsten jag kan få till till farfar:
- Fan!! Nu har jag ju inte med mig min mobil. 
- Men den behöver du väll inte här Mathilda?
- Joooo. Jag vill ju ta kort på de här. Minnas det! Ha detta och se tillbaka på. 
- Då ska jag lära dig en sak Mathilda. Nu tar vi kort med hjärnan, började han med en väldigt seriös röst. Du behöver inte alltid ta kort med mobilen. Det är nästan viktigare att du sparar de här minnena i ditt huvud. Så kan du tänka på dom senare i livet. Kom ihåg det. Så nu njuter vi i nuet Mathilda! Minns den här dagen lääänge. Så riktade han huvudet mot solen och blundade. 
 
Jag blev tyst. Försökte bokstavligt ta ett kort med mina ögon. Se framför mig hur det kortet la sig bakom mina ögon. De där nakna klipporna. Hur alla människor står i det långgrundta blåa vattnet. Ser hur Nelly sitter i kanten och försöker fånga krabbor samtidigt som jag har min farfar i ögonvrån. Brun och lugn ätandes på ett kex. "Det här ska jag komma ihåg" tänkte jag för mig själv. Och det gör jag! Det ögonblicket kan vara ett utav mina starkaste ögonblick jag kommer ihåg. Detta tror jag är för att jag var så medveten av att tänka på alla detaljer. Medveten om känslan jag hade i kroppen. 
 
Det här är jätteviktigt. Jag tror att vi alla bara lever förbi allt. Tar ett kort med sin mobil och tänker att kameran hjälper oss att komma ihåg om ett år. Det gör den säkert. Men den kan inte visa dig dina känslor till 100% som du kände då. Faktum är att den bilden kan sorgligt vis antingen försvinna eller det läsktigaste. Redigeras. Göras om till en helt annan bild. Vänner, kan vi inte alla bara försöka tänka på vad min farfar sa i Lysekil till mig? Jag tänker på det varje dag. Jag själv är en bild och foto fantast. Att ta fram mobilen och ta kort på allt, är verkligen min grej. Jag har världens största bildbank och den älskar jag. Men, jag tror att jag måste bli bättre på att leva i nuet. Njuta till fullo av situationen i sig. Så snälla. Nu börjar vi njuta av livet älskade älskade vänner. Tar ett andetag. Försöker ta ett kort med hjärnan och bara framkallar de i huvudet. För vi vet ju aldrig när det kommer ta slut... 
 
 
kram er mathilda
 








 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?