Dagen med stort D skrev jag på twitter

2012



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
Lyssna på den första och andra meningen i låten. 
 
Ja det är precis så jag känner! 
 
Måndagen den 15:e oktober 2012 blev en mycket stor och mäktig dag för mig. Det var bl.a. min klasskompis födelsedag och Hedvig & Hillevi hade namsdag. För mig var det något ännu större. Inte bara en liten namsdag eller någon liten 17:års dag, utan det var en dag som jag aldrig kommer glömma. Aldrig i hela mitt liv..
 
Denna dagen hade jag gått och väntat på sedan hela krokiga-sena-fula-tänder - tandställningar x1000-processen började. Det vill säga ett antal år. Om vi ska vara exakta lutar det åt cirka sju år. Okej nu orkar jag inte dra det här så långt. JAG HAR TAGIT BORT MIN RÄLS!!!!!!! 
 
Datumet hade jag vetat i nästan en hel månad. - det var en lååång månad kan jag säga dig. Jag sa det inte till en enda person. Endast mina tandläkare och min lärare i tyska visste detta. Jag försökte alltså att hålla detta hemligt, bara för att få se den här reaktionen. - Och det är jag mycket glad över att jag gjorde. Dessa reaktioner gjorde ju hela min dag. Nästan bättre än när tandläkaren drog ut skiten. Nu ska jag försöka beskriva dagen. 
 
Jag vaknade upp med ett leende på läpparna. Kollade på min app "big day" och såg att det stod 0 days until "frihet". Det var verkligen inte svårt att gå upp, utan jag sprang upp och gjorde mina morgonrutiner. När jag valde kläder försökte jag tänka noga - "folk kommer titta mycket på dig idag Mathilda, så du kan inte bara ta vad som helst.." (haha fattar inte nu idag varför jag tog på mig det jag tog på mig, men men..) Samtalen på morgonen med familjen var som vanligt, och jag visade inga spår. På bussen till skolan satt jag jämte min fina vän Tilda. Vi pratade som vanligt och bussresan gick ovanligtvis fort. Väl i skolan hade jag tyska på morgonen och vi fick reda på resultatet på våra tyska prov.. Det kanske inte gick jätte jätte bra, men jag var glad. När klockan slog 09.30 var det dags att gå till bussen och vidare till tandläkaren. Inte en kotte i klassen visste att jag skulle till tandläkaren, endast min tyskalärare. Jag packade ner tandborsten och tandkrämen i väskan och gick den låånga vägen till bussen. Log för mig själv och ville nästan bara skrika. Det var kallt ute, och jag hade bara på mig min korta och tunna skinnjacka. Bussen kom och det tog inte lång tid förens jag klickade på knappen 8 i hissen. Rösten i hissen sa tillslut : "våning 8". Innan jag anmälde mig gick jag som vanligt in på toan och borstade tänderna. Rakt framför mig var det en spegel som jag log mot. Tänkte att det var den sista gången jag borstade tänderna med en räls ivägen. Njöt av bara tanken! Jag anmälde mig på dataskärmen och satte mig ner i väntrummet. Satte mig allra längst fram så jag kunde se när tandläkarna kom. Allt eftersom, kom min tandläkare gående i korridoren. Hon log åt mig och jag nästan hoppade upp ur stolen och gick med raska steg mot henne.
- Du behövde inte ropa mitt namn idag, sa jag och skrattade.
- Nej det brukar jag inte behöva göra när det är den här dagen. Svarade hon och pratade om att det aldrig brukade vara någon som glömde tiden när de visste att de skulle få ta ut rälsen den dagen, hela vägen till stolen. Tandläkarna var så uppmuntrande och så glada. Frågade hur det kändes och det kändes som om jag var i en dröm. En dröm som aldrig skulle få ta slut. 
Det fanns/finns en spegel brevid lampan som alltid är riktad mot en, som jag kollade i hela tiden. Kollade hur hon tog ut den, vilket instrumet hon använda och så vidare. Annars brukar jag aldrig kolla i spegeln men den här dagen var ett undantag. Efter att hon tog ut själva rälsen bestod de resterande 40 minuterna till att slipa. Hon slipade alla tänder nogrannt och flera gånger. Med och utan tandkräm. Och sen när hon var klar drog jag tungan mot tänderna. Kände hur OTROLIGT lent det var. Jag smekte tungan mot tänderna hela tiden. Drog läpparna mot tänderna utan att de fastnade. Log åt henne och var så FANTASTISKT glad! 
 
 
På vägen från tandläkaren till bussen tog jag några snabba och fula bilder på mig själv med min lilla 3gs. - det vill säga att jag såg inte mig själv när jag tog. Bilderna blev fula och ansiktet var draget på något konstigt sätt men jag brydde mig inte. Nu skulle min bästis vara den första som såg det här. Så jag drog iväg ett mms och hoppade, studsade och ville bara skrika. 
I korridoren i skolan när jag kom tillbaka, mötte jag två killar i min klass. Jag hade intalat mig själv att jag inte skulle säga det utan bara agera som vanligt. Och det gjorde jag med. Vi pratade lite kort medans vi gick till skåpen. Efter några minuter frågade en utav killarna vart jag hade varit och då sa jag tandläkaren. Precis i det ögonblicket såg han att jag hade tagit bort den och gratulerade mig och var allmänt glad. Vid skåpen satt hela klassen uppradade på bänkarna. De sa hej och jag sa hej, försökte le utan att visa. Plötsligt kom min vän Amanda fram och tog tag i min käke med sina händer. Då täntke jag direkt "fuck hon vet". Men hon bara klämde lite och fortsatte gå. När jag hade tagit av mig min jacka och tagit fram mina böcker satte jag mig jämte dom på bänkarna. Satt jätte nära Rebecka och då tänkte jag i mitt stilla sinne, nu kommer hon se. Men hon babblade om att hon var jätte trött och jag försökte peppa henne. Sedan satte jag mig själv jämte Amanda. Vi pratade lite och sen såg hon att jag hade tagit bort den. Hon fick fram något konstigt och högt ljud från munnen och hennes ögon blev som stora meloner. Jag försökte göra henne tyst och viskade:
- Shhhhhhhhhh, de andra har inte märkt det än. Så låtsas som du inte vet något.
Hon log och viskade tillbaka att hon tyckte de var jätte fina. Vi pratade massa om det tyst och försiktigt. Efter några minuter kom Linn och hon märkte inget, bara log lite åt oss och sedan gick vi alla upp till engelska-salen. Det roliga här var att bara Amanda visste, hon skrattade en massa och jag stod med ständ mun. De andra förstod att det var något men ingen visste vad. Läraren hade redan kommit och vi gick snällt och försiktigt till våra platser. Fortfarande var det ingen som såg något, alla bara pratade om att de var trötta, att de var tvugna att börja träna och så vidare. Amanda fortsätte skratta och de andra frågade vad det var. Jag fnissade lite själv och var så förväntansfull att jag nästan sprack. Födelsedags barnet kom in i klassrummet och satte sig bakom oss. Efter Elin kom Ludvig och sa att vi borde sjunga för henne. Sedan sa han:
- Men vi måste sjunga för två stycken här. Mathilda och Elin. (de andra killarna hade antagligen pratat med honom)
Linn och de andra tjejerna började bli lite konfundersamma och kollade frågande på mig. Då kunde jag inte hålla mig. Så jag sa med en ivrig röst.
- JAG HAR TAGIT BORT MIN RÄLS. 
Linn började skrika. Skrek i hela klassrumet. Hon grattade mig genom en kram, sedan kände jag hur Emma och kramade om mig bakifrån. Linn skrek fortfarande och Amanda gapskrattade. Rebecka och Emmy hojtade också och frågade hur det kändes och massa. Jag själv blev röd i ansiktet, försökte tysta ner alla och sneglade på min engelska lärare som försökte hålla en engelska lektion. Killarna i klassen längst fram kollade bakåt på oss och flinade. Elin som satt bakifrån frågade vad som pågick en bänkrad framför. JAG BARA LOG. LOG MOT ALLA I HELA KLASSEN. VAR SÅ FANTASTISKT GLAD! 
 
Från att ha varit så jätte-mega-uppspelt (har nog aldrig varit så uppspelt och glad i hela mitt liv) till att gå till engelska verb gick inte. Försökte koncentrera mig men det gick inte. Det bara gick inte! Men det gjorde ingenting, för det var min dag då. På lunchen tog vi alla varsitt äpple och åt. Detta var första gången på tre år som jag kunde bita av ett äpple. Det var så himla mycket känslor i mitt huvud, log hela bövla tiden. Jag kände mig nästan lite fånig, men det fick jag vara! 
 
Orkar inte berätta hur jag överraskade min familj, men de blev sjukt chokade också. Men framför allt, glada! På den kvällen bakade jag kokostoppar bara för att fira! Kunde knappt plugga den dagen, utan jag tog bara en massa kort och stod framför spegeln och log. 
 
Nu har nog de flesta hoppat av läsandet. Det blev ett otroligt långt inlägg idag. Ser nu att jag har skrivit det här i nästan en och en halv timme. Sjuuuukt! Men ville bara visa er alla här på bloggen att jag har tagit bort den. Och så vill jag uppmana dig som antingen har räls, eller som funderar på att ha räls. DET ÄR SÅ VÄRT DET! 
 
 
 


Mathilda tycker till

2012



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
Vad gör jag nu för tiden? Jo jag sjunger. Sjunger hela tiden, men när folk är i min omgivning går sånget över till mimning. Mimar på bussen till skolan, när jag går i skolan och när jag är ute och joggar. SÅN BRA EGOBOOST! Man liksom låtsas att det är en själv som sjunger på riktigt, med den där pampiga rösten. Det är ett tips från mig till dig. Lyssna på en bra låt när du antingen går själv till skolan eller är ute och joggar. Allt blir så fantastiskt mycket roligare, lovar dig det.
 
Över till det jag hade tänkt att skriva några få rader om idag. Det finns så oerhört många osäkra personer här i världen. - Vilket är super tråkigt! Egentligen tror jag att vi alla blir osäkra i vissa situationer. Endel som tror lite föör mycket på sig själva kan ibland vara osäkra in i botten m.m. Jag själv tycker det är jobbigt, mår nästan lite psykiskt jobbigt när man stöter på den där osäkerheten. Inte minst när jag själv hamnar i en situation som får mig att känna mig helt onödig i livet, men också när jag ser en person som hamnar där. Det är då man bara vill ge personen en stoor fet bövla kram och viska i dens öra, "ta det lugnt, andas, du är så bra som du är, du behöver inte försöka vara någon annan". Jag stör mig lite på när folk börjar bli en helt annan person pga av att omgivningen ska tycka om en. Varför ska vi vara andra personer än dom som vi är födda till att bli? Man ska vara sig själv!!! Viktigt faktiskt..
 
Tyckte att den här bilden passar till rubriken. 
 
Men hur botar vi den här osäkerheten? Jaa.. Det är upp till var och en. Om vi ska hjälpas åt, vilket jag verkligen hoppas allt alla gör, är att vi kan i alla fall visa att vi finns där som stöd. Visa att man finns och försöka peppa personen/personerna. Detta kan inte alltid vara läge att göra dock.. När jag ser någon/några personer som är sådär klokrent osäkra som jag inte känner så bra, gör jag inte så mycket. Stör mig på personerna och blir irriterad inombords. Det tror jag att de flesta känner, att man inte tänker på att hjälpa till. Tyvärr så måste vi ta bort dessa tankar i huvudet och se framåt. Se framtiden framför oss och hjälpa varandra. 
 
Vad är det då jag tycker om man ska hålla sig till rubriken? (det svåra är att knyta ihop säcken) Jo jag tycker att vi borde försöka utrota den där osäkerheten som finns inom vissa personer. Osäkerheten som har en negativ effekt. Den som får de flesta att må dåligt. Hur ska vi då utrota osäkerheten? Jo vi kan dels hjälpa varandra men också ställa frågorna till oss själva. "Är det här jag? Vill jag vara den här personen?" 
 
 
Det finns alltid tid, till en förändring..


Fredagen den 12:e Oktober 2012

2012



Följ min blogg med Bloglovin" target="_blank">
Idag ser jag ut som om jag vore 30 år äldre. Mina ynka 17 år blir cirka 47. Varför? Jo för att min klädstil gör mig idag. Jag har på mig ett par höga stövlar, en "klassisk stickad kofta", pärlörhängen och svarta tighta jeans som formar mina kurvor. 
- Goddag jag heter Mathilda Almqvist, jag är gift och har tre barn.